Bland en imponerande mängd musikaler, romantiska filmer och komedier från Ernst Lubitsch kapabla regissörsstol under 30-talet återfinner vi också ett ensamt drama: Broken Lullaby med Lionel Barrymore. Som av fransosen François Ozon stöpts om till den svart-vita Frantz.

En film som jag flera gånger under titten tyckte borde ha hetat Anna istället. Nu blir filmens titel snarare ett monument över tomrummet, mannen som inte är på plats, antimaterian som slukar allt. I första världskrigets skyttegravar har nämligen pacifisten Frantz Hoffmeister omkommit. Hans och Magdas son. Annas fästman.

Nu bor Anna hos paret som aldrig hann bli hennes svärföräldrar och lever för att kunna ta hand om Frantz grav. Herr Kreutz uppvaktning och uppmaning att det är dags att leva vidare och bygga nytt får ingen genklang hos den unga kvinnan. Hon är inte det minsta intresserad av glömma sin Frantz i en annan mans armar.

Men en dag finns en annan besökare vid graven – Adrien Rivoire. Det visar sig att Frantz innan krigets utbrott var en ivrig frankofil som studerade i Paris och gav sin fästmö Verlaine-dikter. Adrien var en av hans nära vänner och trots att Hans Hoffmeister säger sig se sin sons mördare i varenda fransman som han möter bjuder Anna och Magda hem den unge mannen. Allt för att desperat försöka upprätthålla en levande koppling till den som nu är död.

Men Adrien ska komma att röra upp en hel del känslor i den lilla tyska staden. Han tillhör ju ändå den vinnande sidan, på besök hos den förlorande. Men även på ett personligt plan innebär Adriens närvaro en förändring. Kan det vara så att han och Frantz var väldigt nära ”vänner”? Men varför bjuder han i så fall ut Anna på dans, ett nöje som hon förnekat sig mycket länge?

Jag visste inte så mycket mer om Frantz än att affischen ståtade med en elegant man utrustad med en om möjligt ännu elegantare mustasch. Detta är alltså Adrien, spelad av Pierre Niney. Men filmens riktiga huvudperson är som sagt Paula Beers Anna, en kvinna som tycks ha tappat både fotfäste och riktning när fästmannen dog.

Frantz är i grund och botten en kärlekshistoria som ges extra djup genom att utspela sig i både Tyskland och Frankrike 1919, blott ett halvår efter krigsslutet. Välkända teman som förlåtelse, försoning och tystnad får ta stor plats. I Annas hemstad samlar många män bitter kraft för att stå emot det nesliga nederlaget och en man med Adriens nationalitet är verkligen ingen välsedd gäst.

Inte heller Hans Hoffmeister är välkommen i den gamla kamratskaran efter att han tagit emot Fienden i sitt hem. Synpunkten att även om det var fransmän som sköt på deras söner var det de tyska fäderna som skickat ut dem i skyttegravarna till att börja med tas inte emot med någon större välvilja. Det är ju så mycket lättare att hata än att försöka förstå.

Frantz svart-vita grundton övergår då och då i färg och jag blir aldrig riktigt klar över om förändringen beror på en koppling till Frantz eller bara till livet självt. Kanske är det så enkelt att Anna inledningsvis bara känner sig levande när hon känner sig nära Frantz?

Frantz är en omsorgsfullt genomförd kostymfilm som försöker säga något om både relationer, människor och mänsklighet. För egen del lyckas den få mig både engagerad i Annas öde och nyfiken på vart det hela ska ta vägen.

Annonser