Joy (2015)

Mormor Mimis bedyranden att dotterdottern Joy kommer att växa upp till en ”strong and smart woman” behövs i allra högsta grad. Särskilt som pappa Rudys lika tvärsäkra omdöme ”I give these kids a 50/50 shot” på Joy och Tonys bröllop ofelbart slagit in. In the bad way…

Joy sitter nu fast i ett fallfärdigt hus med två barn, ingen utbildning att tala om och därmed inte heller något särskilt välbetalt jobb, en ex-make och en pappa som bor i hennes källare samt en mamma som ända sedan skilsmässan från Rudy spenderar dagarna med att hetskonsumera TV-såpor. Halvsystern Peggy är inte till mycket hjälp, hon verkar snarare vilja ägna livet åt att ytterligare trycka ned Joy i skorna. Den enda som synes stå på Joys sida och faktiskt utgör något slags stöd är bästisen Jackie, men nu för tiden ägnar de unga kvinnorna sin gemensamma tid åt att undra över hur livet kunde bli så totalt annorlunda jämfört med hur de tänkte sig det.

Men så en dag får Joy en idé som faktiskt borde kunna resultera i en säljbar produkt. Tyvärr ska det inte visa sig inte vara särskilt enkelt att navigera i patent- och marknadsföringsdjungeln. Skulle mirakelmoppen kanske kunna passa i för TV-shopkanalen QVC (Quality-Value-Convenience)?

Jag hade faktiskt hunnit glömma bort att det var David O. Russell som höll i regipinnen för Joys räkning, utan såg filmen främst eftersom jag gillar Jennifer Lawrence som här innehar huvudrollen. Men när man är medveten om Russells inblandning känns det nästan lite fånigt att det framställs som ett slags spännande avslöjande att en annan viktig roll spelas av Bradley Cooper. Jag menar, hallå? Är inte kombon Lawrence-Cooper det enda Russell haft att komma med ända sedan Silver Linings Playbook?

Återigen finns det anledning att plocka fram min pålitliga trojka för att försöka dekonstruera den BOATS som är Joy: Personen, Poängen och Processen. Processen är förstås allt det som leder fram till att Joy tjänar sådana fruktansvärda mängder pengar på sin egen uppfinning att hon i slutet kan köra en egen variant av Dragon’s Den och nådigt stödja kvinnor och familjer som befinner sig i samma situation som hon själv gjorde.

Som så ofta annars är det också denna del som filmen lyckas bäst med att dramatisera. Dess syfte är primärt att vi ska hoppas och glädjas med Joy när det går bra för henne samt tillsammans oroa oss över (de oundvikliga) bakslagen. Den upprymda scenen där Bradley Coopers chef liksom dirigerar sin TV-shoporkester med säljvärdar, kameramän och ivrigt ringande kunder är utan tvekan Joys bästa.

Personen Joy får vi däremot ingen direkt djuplodande bild av, inte heller det särskilt ovanligt i BOATS-filmer. I en drömsekvens antyds det att föräldrarnas skilsmässa var ett trauma som trasade sönder hennes barndom men hur det skulle ha påverkat den unga kvinnan på ett psykologiskt plan får vi ingen riktigt klar bild av. Det viktigaste blir snarare de rent praktiska konsekvenserna att hennes föräldrar inte längre kan vistas i samma rum samt att mamma Terry förvandlats till en TV-eremit.

Möjligen ska vi också förstå att Joy är stark enbart genom det faktum att hon inte lagt sig ned och gett upp sitt liv redan när filmen börjar. Men något riktigt driv får vi prov på först när hon måste slåss för sin älskade mopp. Och nog är det i sanning en mirakulös mopp som Joy konstruerat. Som genom ett trollslag går hon inte bara från utsliten ensamstående mamma till stentuff förhandlare i svart skinnjacka. Hon besitter också plötsligt kunskaper som möjliggör att hon på ett par timmar kan sätta sig in i patentärenden, vilka getts upp av en specialistadvokat såsom omöjliga att driva.

Med den här typen av historia är självklart ett viktigt budskap att man ska följa sina drömmar och yada, yada, yada. Men Joy siktar högre än så och viftar frenetiskt med den feministiska fanan. Filmen är inte bara inspirerad av en ”true story” utan en ”true story about daring women”. För att vi verkligen ska fatta galoppen får Joy som flicka både drömma oväntat specifika drömmar om att skapa saker som hela världen ska vilja äga samt säga sig ha en särskild superkraft som gör att hon minsann inte behöver någon prins. Inget fel i sig, det är fint tänkt. Mer problematiskt tycker jag då att det blir när vi får se Joy enbart interagera med dottern Christy. Finns det i denna feministiska film inget utrymme för henne att också vara mamma och förebild för sonen Tommy?

Joy är händelsemässigt en relativt ordinärt berättad BOATS, det jag däremot inte blir riktigt klok på är filmens tidsanda och stämning. I princip hela historien igenom är jag övertygad om att detta utspelas under 60-talet och det är först när jag letar information på nätet som jag inser att årtalet ska föreställa 1990. Om det är en medveten stil för att förvirra tittaren förstår jag ärligt talat inte riktigt syftet med det.

Det kaosartade intrycket förstärks också av en sorts surrealistisk air som framförallt präglar relationerna mellan de olika rollfigurerna och deras beteende. Detta gör förvisso Joy mindre ordinär som film betraktat, men därmed inte per definition bättre. I slutänden är det bara att hänvisa till den redan ganska fulla lådan märkt ”Historier som är mer intressant filmerna som ska berätta om dem”.