Det är lika bra att erkänna det: jag är inte mer immun än någon annan mot att vilja meddela världen att jag minsann gillade George R.R. Martin låååångt innan HBO storsatsade på sex och drakar i Game of Thrones.

Samtidigt tvingas jag inse att den här storsatsningen inte bara innebär att jag måste dela ”min” Martin med en massa newbies. En alldeles förnämlig bonus är förstås också att en hel del av författarens skriverier nu kommer i diverse lättöverkomliga nyutgåvor.

Som till exempel samlingen av noveller (publicerade mellan 1976 och 1985) om affärsmannen och ekologiske ingenjören Haviland Tuf som flackar omkring i universum och erbjuder sina tjänster till vem som än kan behöva dem (och betala för sig). Han sätter dock en ära i att aldrig kräva mer än vad köparen kan åstadkomma, en ambition som underlättas avsevärt av den tankeläsande svarta katten Dax.

Grunden till hans affärsrörelse är det massiva rymdskeppet Ark som han lyckas komma över i samlingens första berättelse, ”The Plague Star”. Det byggdes av det numera avsomnade federala imperiets Ecological Engineering Corps, men inte innan de hann fylla arkens bibliotek med cellprover från universums alla hörn och dess laboratorier med allsköns användbara apparater för att underlätta genetiskt mixtrande.

De efterföljande sex novellerna (varav tre dock publicerades innan ”The Plague Star”) beskriver sedan diverse sammandrabbningar mellan Tuf samt samhällen som i olika omfattning skitit i det biologiska skåpet och därför nu behöver hans tjänster.

Martin har i andra böcker och noveller visat att han gillar att spekulera kring både religion och politik, vilket kanske inte är så konstigt eftersom det är två begrepp som till sin kärna kan sägas handla om makt. Sällan har han dock gjort det så genuint lättsamt och humoristiskt som i relation till Haviland Tuf. Köpmannen använder inte sällan sin förmåga till Buddha-liknande lugn, sinne för hasardspel och arkens resurser för att lära sina kunder en läxa. Allt som oftast tvingas de inse att de själva försatt sig i en omöjlig situation där hans biologiska lösningar bara är botemedel för symptomen men sällan åtgärder mot orsaken.

Möjligen blir pekpinnarna väl spetsiga i de mest nyskrivna novellerna som handlar om den inte särskilt subtilt döpta planeten S’uthlam (anagram av Malthus), vilken plågas av en ständigt pågående befolkningsexplosion. Dessutom känns det som om Martin i just den här frågan kanske är lite sen på bollen, populationspaniken härjade väl som värst under 60- och 70-talen? Samtidigt är de så pass välskrivna och -komponerade att jag känner mig synnerligen förlåtande.

Jag är långtifrån färdigläst när det gäller George R.R. Martin (thank heaven for small favours!) men än så länge har jag svårt att peka ut något av honom som jag inte gillat att läsa. Tuf Voyaging är inget undantag. Jämfört med min andra författar-favorit, China Miéville, är väl Martin inte direkt någon språkekvilibrist, hans främsta styrka för min del ligger istället i hans historier och berättande. Haviland Tuf lyckas ständigt överraska med kluriga vändningar och spännande rymd-kritter samt underhålla med sin torra deadpan-humor.

Annonser