Dnevnoi dozor (2000)

alt. titel: The Day Watch

Jag blev tillräckligt nyfiken på ryske författaren Sergej Lukjanenkos gammaldagsmoderna fantasyvärld tack vare hans första bok, Nochnoj dozor, mer känd som The Night Watch eller Nattpatrullen. Kanske sålde den inte tillräckligt bra i Sverige, för uppföljarna (än så länge fem stycken) tycks ännu inte finnas i svensk översättning.

The Night Watch följde relationen mellan Ljus och Mörker såsom den ter sig i ett samtida Moskva och The Day Watch fortsätter i allt väsentligt den linjen även om bokens sista avsnitt tilldrar sig i ett vintrigt Prag. I likhet med första boken är berättelserna upplagda som tre kortromaner men som alla hänger ihop mer eller mindre tajt.

Den här gången är det emellertid inte den ljuse magikern Anton Gorodetskij som står i centrum utan medlemmar av Dagpatrullen. Det vill säga de som ska hålla koll på att Ljuset sköter sig och håller sig till det uråldriga fördraget mellan Ljus och Mörker som ska garantera en slags terrorbalans.

Det börjar i en omöjlig kärlekshistoria för att sluta i möjligheten att det är en andra messias på ingång till världen. Precis som i första boken är den springande punkten konspirerandet och intrigerandet på både hög och låg nivå i de två olika fraktionerna för att antingen sabba för den andra sidan eller se till att gama åt sig några extra fördelar i det komplicerade spelet. Mest för att det numera är en välbekant referens – en slags modern och urban Game of Thrones i det att intrigmakerierna är det allt övergripande syftet.

Jag fortsätter att gilla Lukjanenkos världsbygge, vad jag kan utröna tycks han ha stenkoll på utvecklingen av sin handling i alla vinklar och vrår. Däremot är det den typen av berättelse som i princip kräver en hel del obruten lästid för annars är man hopplöst förlorad.

Creepypasta: Spökhistorier från internet (2014)

Vandringssägner utvecklas med tiden, det ligger liksom i deras natur. På åttiotalet hade vi råttdelar i pizzeriorna som började sprida sig till snart sagt varenda liten svensk byhåla enligt titeln på Bengt af Klintbergs välkända bok.

När vi lever en allt större del av våra liv framför TV och datorer, skulle det ju närmast vara konstigt om det inte utvecklades vandringssägner som bättre passar nutiden. Journalisten Jack Werner har undersökt och samlat ett antal så kallade creepypastor, skrämmande berättelser som lever ett eget liv på nätet, i forum och chatrum.

Själva poängen med vandringssägner är att de återberättas och traderas och på så sätt blir lite, lite annorlunda varje gång de möter nya åhörare. I det avseendet är dessa creepypastor inte ”riktiga” vandringssägner eftersom begreppet som sådant egentligen kommer från ”copy-paste”. Alltså texter som ordagrant kopierats och förts vidare från läsare till läsare.

Det Jack Werner också försökt göra är att identifiera dessa olika berättelsers upphovsmän, en uppgift som torde vara närmast omöjligt med icke-digitala och ”äkta” vandringssägner. I förvånansvärt många fall hittar han läsardiskussioner som på olika sätt ger uttryck för ”förstör aldrig en bra historia med fakta”, alltså läsare som vägrar acceptera att en historia skulle vara påhittad även om författaren själv framträder och intygar att så är fallet. Man vill helt enkelt tro på de otäcka historierna om den hotfulle Slender Man, det förlorade avsnittet av The Simpsons där Bart mördas eller bilden av den leende hunden som driver dig till vansinne om du råkar få den i din inbox.

Skulle jag ha något att invända skulle det i så fall vara att en del av berättelserna känns väl ”direktöversatta” från engelskan – uttryck som ”jag sket tegelstenar” skaver. Samtidigt torpederar Werner själv den typen av kritik till viss del på hemsidan creepypasta.se där han skriver ”I min bok har jag lagt vikt vid att översätta de engelskspråkiga creepypastorna på ett sätt som bibehåller dess andemening, men jag vet att jag själv som läsare hade velat kunna läsa historierna även i originalutförande.”

Annars är Creepypasta både välskriven och välresearchad. En del av historierna är genuint otrevliga eftersom de förstås ligger väldigt nära det liv vi alla för på nätet. Många av dem bygger på ett lager-på-lager-berättande och ett opålitligt tid-rum som gör att jag undrar i hur stor utsträckning Mark Z. Danielewski var inspirerad av dem när han skrev sin House of Leaves.