Visst är det något med diktaturer och komplotter som gör dem alldeles särskilt lämpade för fars? Det absurda och surrealistiska sitter redan liksom på plats och så är det bara att tillsätta en nypa makaber humor.
Som exempelvis när det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté finner generalsekreterare Josef Stalin på golvet i sin privata datja, ”lying in a pool of indignity”. Till att börja med måste det klargöras om den älskade (för att inte tala om fruktade) ledaren eventuellt kan komma att återhämta sig. Ett problem så gott som något i ett Moskva där alla kompetenta läkare antingen blivit avrättade eller skickade till Gulag för att undanröja tidigare potentiella hot mot generalsekreterarens liv.
Men när det står utom allt tvivel att Josef Stalin verkligen är död tar de riktiga intrigerna vid. Säkerhetschefen Lavrentij Berija är snabb som såpad gepard när han spärrar av hela staden och låter sin egen säkerhetstjänst NKVD ta över. Av förklarliga skäl blir några av de andra medlemmarna lite nervösa över detta tilltag (däribland en viss Nikita Chrusjtjov) och försöker raskt se till att skaffa sig egna fördelar, om det så bara gäller att komma först ut från parkeringen.
Vilken trevlig överraskning det här var då! Blotta upptakten, där en stackars radiodirektör håller på att gå upp i atomer av stress över att bestämma från när man ska börja räkna de 17 minutrar som ska ha gått innan han måste ringa upp generalsekreteraren, sätter den tragikomiska tonen nära nog perfekt.
När vi sedan går vidare blir det en läcker kontrastering mellan de extremt sovjetiska miljöerna och herrar med ryskklingande namn, vilka samtidigt låter som om de snarare skulle höra hemma i en tidigt Guy Ritchie-rulle. Förutom då Steve Buscemi och vem hade kunnat ana att hans patenterade Tarantino-roll skulle funka så bra som Nikita C? Samma kontrast uppstår hos den bastant ryska hushållerskan som flöjtar ”Oh, comrade Staaalin” när hon kommer med generalsekreterarens frukost.
Fortsättningsvis är det klassiska soundtracket som bland annat ackompanjerar Berijas dödspatruller oerhört träffsäkert i all sin dramatik. Liksom marskalk Georgij Zjukov teatraliska entré med bröstmedaljerna klirrande som på en kristallkrona. De överdådiga förberedelserna för generalsekreterarens begravning skulle lika gärna ha kunnat gälla en extravagant bal. Och de bisarra kommissionsmötena där besluten förr eller senare alltid blir enhälliga när hand efter hand mer eller mindre frivilligt sträcks i luften (”Carried u…na…nimousl…y”).
Samtidigt som The Death of Stalin är väldigt rolig lyckas filmen samtidigt att förhålla sig till den situation som den faktiskt utspelas i, alltså en stalinistisk diktatur där ingen går säker och paranoian härjar fritt. Jag tycker inte att framställningen trivialiserar de mänskliga offer som Stalins terror skördade eftersom den hela tiden fokuserar på männen i toppen och deras småsinta kamp sinsemellan. Allt går att vrida och vända till både fördel och nackdel, den som har tillräckligt med makt kan handskas med sanningen som vilken leksak som helst och det finns alltid någon längre ned i hierarkin som kan utses till syndabock. Särskilt slutet gör att man sätter skrattet i halsen och det på ett sätt som gör att jag inte har något emot andnöden.
Ännu en film från Stockholm filmdagar. Jag fick dock känslan av att jag var rätt ensam om att tycka om The Death of Stalin.
Jojjenito
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord 