Någon gång skulle det vara intressant att se vad österrikaren Michael Haneke skulle kunna få ur sig om han satte sig för att göra en riktig skräckfilm. Om inte annat är han rätt oöverträffad när det gäller sina anslag i den vägen.

Som Happy End startar skulle filmen nämligen lika gärna ha kunnat vara en skräckfilm. Vi får se hur en anonym mobilfilmare ondgör sig över sin deprimerade mamma och experimenterar på sin hamster med mammas piller. Kanske man skulle kunna uppnå hamsterresultat även på mamma om man bara använde lite fler piller?

Sedan kastas vi raskt över till familjen Laurent där familjeföretaget sitter i knipa efter en arbetsplatsolycka. Tillträdande chefen Pierre hanterar inte det hela särskilt finkänsligt och hans mamma Anne har vissa åsikter om både hans bemötande mot arbetsmiljöinspektörer och vinintag.

Det är i den här fullständigt dysfunktionella mixen som den unga Eve kastas in. Annes bror Thomas är nämligen Eves biologiska far men de har inte träffats på många år. Nu måste emellertid Eve nu komma och bo hos honom, nya hustrun Anaïs och lille Paul eftersom Eves mamma ligger på sjukhus efter en tablettöverdos. And hilarity ensues…

Nå, det beror väl lite på vad man tycker är roligt. Döda föräldrar? Livströtta åldringar? Det där lätt skeva förhållandet till sex och smärta som regissören tycks vara så förtjust i? Vissa i publiken på den visning jag bevistade tyckte åtminstone att Haneke är höjden av komik. Det räckte med att en rollfigur svarade ”Nej” på en fråga för att riva ned skratt. Själv ställer jag mig mer tveksam.

Jag ska villigt erkänna att Haneke är mer eller mindre fenomenal på att successivt trappa upp ett tryck i sina filmer. I fallet Happy End understryks den känslan av att i alla fall jag sitter på helspänn för att ens fatta vad som pågår och vem som är vem eftersom vi inte får mycket gratis i det fallet. Dessutom hopar sig förstås också frågorna omedelbart: är Eve en samvetslös mörderska som vid första tillfälle kommer att ”tappa” sin lille halvbror i golvet eller ge honom en ammoniakgrogg?

Inte är det mycket mer avslappanat i den övriga familjen Laurent heller. Förhållandet mellan Anne och Pierre är lika dysfunktionellt som det mellan Eve och Thomas, om inte mer. När sonen uttrycker självtvivel blir hon honom inte svaret skyldig: ”Du är inte värdelös. Du är ju MIN son…” Det finns också vissa tecken som tyder på att såväl patriarken Georges, sonen Thomas och så slutligen Eve kan vara hyfsat kallsinniga när det gäller att få saker och ting som de vill ha dem. Möjligen ska hänvisningarna till mobilfilmer och märkliga Youtube-inslag på något sätt förstärka den här känslan av distans.

Tyvärr har jag samma problem med Happy End som med de flesta av Hanekes filmer som jag sett hittills – den känns poänglös. När sista ordet är sagt fattar jag inte vad regissören vill säga med filmen. Vill han säga något överhuvudtaget med den? Jag gissar att det kan vara en anledning till att Funny Games är den av hans filmer som jag tycker bäst om. Där får nämligen poänglösheten i sig en poäng, i och med att våldet som drabbar filmens familj synes så slumpartat.

Som så ofta annars undrar jag dessutom över titeln. Haneke är verkligen ingen regissör som sätter en ära i att leverera några Happy Ends, vare sig det gäller känslor, för- eller utlösning.

Happy End var också första filmen ut för min del på årets Stockholm filmdagar. Vad tyckte de andra filmspanarna om Hanekes lyckliga slut?
Fiffis filmtajm
Jojjenito

Annonser