alt. titel: Pure
Adam! Du önskade en formbar beundrarinna och fann en labil sökare med usel självkänsla. Du ville ha ett tidsfördriv som skulle kunna jaga vardagligheten på flykten ett par dagar medan fru och barn var på semester. Du fann en ung kvinna som upptäckt en vackrare verklighet i den klassiska musiken. Du sökte ett snabbt ståknull och fann någon som ställde krav. Du är inte bara besviken, du är frustrerad och irriterad över att hon vägrar försvinna så fort du kväker ur dig floskler som ”kärleken vi har haft måste vara fri för att andas”.
Ja, Katarina tycker sig verkligen se ljuset i Mozarts musik. När hon hör stråkar och oboe blir hon tårögd och kan för en kort stund glömma en bistrare, fulare, verklighet med alkad morsa, socialtjänst och Idol i TV-soffan med den hygglige men ack så okultiverade pojkvännen Mattias.
Så visst tycks det som en dröm att få den där provanställningen som receptionist på Göteborgs konserthus. Där till och med vaktmästarna slänger sig med referenser till Hugo Alvén och alla vet vem Gunnar Ekelöf är. Att sedan dessutom bli uppmärksammad av uppburne dirigenten Adam Lagervall är bortom och utöver allt Katarina någonsin kunnat hoppas på.
Ända sedan jag såg Hotell har jag varit nyfiken på detta första samarbete mellan Alicia Vikander och Lisa Langseth. Och visst är Till det… en riktigt bra film även om historien som sådan inte når upp till Hotells komplexitet. I relationen mellan Adam och Katarina saknar hon möjligen en annan etnisk bakgrund och en funktionsnedsättning för en total statuskollaps i förhållande till honom. Men vad filmen anbelangar räcker det så bra med att hon är en ung kvinna med en bakgrund som inte bekantat henne med vare sig Kirkegaard eller Schopenhauer.
I det avseendet måste jag säga att Alicia Vikanders närvaro i filmen är en riktig lyckträff. Oavsett om hon ska vara en stjärnögd groupie vid Samuel Frölers dirigentfötter, en trasig tjej med munsår och taskig aggressionskontroll, dela en blick av samförstånd med oss tittare eller andlös inför den klassiska musikens skönhet klarar hon det hela med glans. Under de senaste åren har jag tyvärr så smått börjat tröttna på hennes sorgset sköra kostymroller men här hittar jag igen en råare Alicia. En skådis som är förtvivlad, panikslagen, förbannad, rosigt kärleksrusig.
Men ska man nu framhålla skådisar skulle jag faktiskt också vilja lyfta Martin Wallström som Mattias. Kanske handlar det till viss del om att jag inte kan låta bli att tycka synd om hans genomhygglige arbetargrabb som gör så gott han förmår. Bara det att hans bästa aldrig någonsin kommer att vara nog för Katarina i hennes kultur- och klassambitioner.
Själv är jag uppvuxen i en miljö där Mozart hade en given plats i skivsamlingen tillsammans med gubbar som Schubert och Tjajkovskij. Till det… får mig att börja fundera på hur oåtkomlig och ouppnåelig den världen kan framstå för någon som aldrig haft tillgång till den.
Rörliga bilder och tryckta ord 