I mitten av 1800-talet framhöll man gärna religion som ett folkets opium. Något som passiviserade arbetarklassens massor så till den grad att de inte brydde sig om att ställa krav på en människovärdig tillvaro.

På 00-talet behövs ingen religion, det går istället alldeles utmärkt att droga bort vardagens tristess och ensamhet med TV, kalorier eller varför inte lite riktiga droger? Änkan Sarah Goldfarb testar dem alla medan sonen Harry kör en mer fokuserad satsning på att sila heroin tillsammans med kompisen Ty och flickvännen Marion.

Jag var sen att hoppa på Darren Aronofsky-tåget. Tror att jag faktiskt köpte biljett först i och med 2014 års Noah och har sedan försökt arbeta mig bakåt. Requiem For a Dream har förvisso varit en fixstjärna på filmhimlen ända sedan den kom men nu var det så pass länge sedan den var i ropet att jag helt hade hunnit glömma bort vad den skulle handla om.

Men alltså: knark. Och då inte det här lite skönt avslappnade fritidsrökandet som herrar Rogen och Franco gärna hänger sig åt. Nej, här snackar vi en egentligen rätt typisk knark-är-bajs-historia i den mån det finns en historia att tala om. Både Sarah, Harry, Ty och Marion passerar de välkända hållplatserna: den tidiga euforin, den successiva kontrollförlusten, den tilltagande degraderingen av det egna människovärdet. Inte heller filmen gör någon hemlighet av den här trippen när den delar in sig i tre segment: solvarm sommar, hurven höst och varggrå vinter.

Även titeln utgör förstås en ledtråd till hur man som tittare ska se på knarkandet hos våra huvudpersoner. Den vars dröm(ar) tydligast går i stöpet är mamma Sarah, både de i förhållande till den högt älskade sonen Harry och att en gång få vara med på TV. Om hon bara en endaste gång skulle få en chans att stå framför kameran skulle hon inte bara få sina väninnors respekt och beundran utan hela det amerikanska folkets. Hon skulle äntligt vara Någon. Inte bara Sarah Goldfarb, ensam änka efter den avlidne Seymore och förtvivlad mamma till den tjuvaktige heroinisten Harry.

Så rent innehållsmässigt är Requiem For a Dream egentligen inte särskilt uppseendeväckande. Vad Aronofsky, tillsammans med vapendragarfotografen Matthew Libatique, lyckas göra är att formulera det här innehållet i hypnotiska och oroande bilder. De blandar snabba kameraåkningar och extrema närbilder med klippmontage och split screens vilka skapar en chimär av intimitet. Personerna kommer varandra nära på ett sätt som de absolut inte befinner sig i känslomässigt.

Den visuella ambitionen matchas mer än väl av Aronofskys trogne vapendragare nummer två: kompositören Clint Mansell. Scoret till Requiem For a Dream är stråktungt och febrigt. Paradspåret ”Lux Aeterna” har blivit en klassiker i trailersammanhang varför många säkert känner igen det utan att ha en aning om var det kommer ifrån från första början.

Särskilt i filmens deprimerande crescendo faller alla bitarna på plats på ett sätt som gör mig oerhört obehaglig till mods. But in a good way… Det är inte särskilt svårt att förstå att Requiem For a Dream gjorde att folk började prata om Darren Aronofsky.

Annonser