alt. titel: Tank 432

Jag kan möjligen förlåta A Field in England för att den var fullkomligt obegriplig och ganska trist. Det jag däremot inte kan förlåta filmen är om dess orimliga popularitet (87% på Rotten Tomatoes) inspirerar andra filmskapare att göra precis lika obegripliga filmer under rubriken ”psykologisk skräck”, fast ännu lite sämre om nu något sådant är möjligt.

Nå, nu finns det fler influenser från det hållet för just Belly of the Bulldog, eftersom Ben Wheatly finns med på producentsidan. Filmen blir inte mer begriplig för det. Vi får följa en liten trupp soldater som flyr från ett livsfarligt men okänt hot. De släpar med sig två bundna personer i orangea overaller och med svarta påsar över huvudet, uppenbarligen någon form av gisslan. De kommer till en slags lagerlokal eller militärförläggning där de hittar en massa döda kroppar. Minst en av soldaterna spyr upprepade gånger.

Efter att också ha stött på en mystisk ung kvinna, till synes fången i en container, tar de sin tillflykt i en övergiven pansarvagn. Med vilje eller av misstag blir pansarvagnens dörrar blockerade och nu kan det lilla gänget inte ta sig därifrån ens om de skulle vilja. Inne i fordonet hittar de dock både ett mystiskt brandgult pulver och dokumentation som gör att de börjar ifrågasätta sin egen verklighetsuppfattning.

Alltså, en film får bara inte vara så här usel?! Kamerarbetet är ryckigt och över hela produktionen ligger en gråtrist DV-känsla. Klippningen är inte inkompetent i så motto att någon vetat hur hen ska klippa. Däremot har samme hen uppenbarligen varit helt renons på vad som ska klippas eftersom klippningen avlägsnar varje uns av spänning som skulle kunna ligga i den här halvkvädna historien. Belly of the Bulldog staplar antydningar om experiment, gisslantagande och konspiratörer i hazmat-dräkter på varandra utan att någonsin ta bladet från munnen. Det blir aldrig spännande eller obehagligt eller läskigt, bara mördande tråkigt och frustrerande. A Field in England hade i alla fall ett uns av fantasifull surrealism, även om den var obegriplig.

Det finns heller inget i filmen som är det minsta charmigt eller kan tas som intäkt för den där obändiga filmkärleken, vilken kan resultera i filmer där man bara skulle vilja ge skaparna en uppmuntrande kram och lite mer pengar så de får försöka att göra om och göra bättre. Är jag väldigt, väldigt, väldigt snäll (Mother Teresa ain’t got nothin’ on me!) skulle man möjligen kunna se detta som en slags hallucinatorisk förfilm till det som sedan timade i The Girl With All The Gifts.

Se vad som helst innan du ser Belly of the Bulldog. Gräv ut ögonen med en rostig strumpsticka innan du ser Belly of the Bulldog. Dra underläppen över skallen och svälj ditt eget huvud innan du ser Belly of the Bulldog. Det här är en film som inte har något existensberättigande.

Annonser