När nu The Nile Hilton Incident gick och tog något av en storslam på måndagens Guldbaggegala måste jag ju tala om för världen vad jag tyckte om den… Jag har redan tyckt till om både Sameblod och The Square.

***

Polischefen Kammal Mustafa slänger till brorsonen Noredin ett karriärsmässigt köttben i form av ett kvinnomord på finhotellet Hilton. Noredins äldre kollegor, som redan är på plats i offrets hotellrum, tycks lägga betydligt större vikt vid chefens chanstagning än att säkra brottsplatsen. Tvärtom, här pinkas det hej vilt i toaletter och beställs mat från roomservice. Det gäller ju att passa på… Mordet kan enligt deras gedigna erfarenhet snabbt hänvisas till någon form av svartsjukedrama, vilket alltid är fallet när offret är en ung och vacker kvinna.

Hotelledningen är inte heller till mycket hjälp, helst vill man inte tala om vem som bokat rummet och det potentiella vittnet har fått åka hem. Vem det var? En av de sudanesiska städerskorna… Vad hon heter? Salwa, typ… Adress? Mja, kanske känner man till bostadsområdet… Men Noredin snokar runt lite och hittar, förutom en bunt sedlar (som han ser till att ta hand om), ett fotokvitto. När han hämtar ut det som gömmer sig bakom kvittot visar det sig vara bilder på en av Kairos mest inflytelserika män. Bästpolare med självaste presidentens son. En sådan man kan givetvis inte vara skyldig till, än mindre anklagas för, några illegaliteter, vad de än månde vara.

Snart kommer det väntade beskedet – mordet var i själva verket ett självmord och polisen borde nu vara mer intresserade av att se om sin egen bakgård med oroligheter och demonstrationer som jäser på gatorna. Vi befinner oss nämligen i januari 2011 och den arabiska våren gläntar på förlåten.

Alltså, en neo-noir som utspelas i Egypten ser man ju inte varje dag. Regisserar gör den egyptiskbördige svensken Tarik Saleh och jag inbillar mig att jag känner igen element från såväl den animerade Metropia (melankolin) som thrillern Tommy (alla dessa bilder inifrån rullande bilar). The Nile Hilton Incident är en lågintensiv berättelse där fokus, i sann noir-anda, egentligen inte ligger på det polisiära mysteriet utan på det politiska tjuv- och rackarspelet som pågår bakom kulisserna.

Fares Fares Noredin Mustafa är inte så mycket en hårdkokt och cynisk privatsnokare som en melankolisk polis av närmast svensk-deprimerade mått. Hans fru är död, hans far är sjuklig och brodern verkar han bara prata med på telefon. Han går omkring med ständigt uppdragna axlar, vilket får honom att likna en vattenkammad sköldpadda i skinnpaj. Jag tror banne mig inte att han ens får le i en enda filmruta, däremot suga i sig cigg som om det inte fanns någon morgondag.

Samt inledningsvis vara en integrerad del av en polisstyrka vilken framstår som lika genomkorrumperad som den i Rio. De seniora poliserna diskuterar fallande inkomster från beskyddarverksamhet som vore de vilken företagsledningsgrupp som helst. Varje polisdistrikt är sitt eget lilla påvedöme och att försöka jaga skurkar i ett annat distrikt än sitt eget kan vara en grannlaga affär. Inte ens i ditt eget distrikt går du säker om du antas sitta på värdefull information, att tortera en kollega ingår vid behov absolut i verktygsuppsättningen. Arresterade vet att det knappast är någon idé att protestera när den ansvarige polisen kolugnt länsar deras plånböcker. Brottsanmälare börjar med att fråga hur mycket det kommer att kosta att få igenom sin begäran.

Jag får ingen känsla av att Noredin från början egentligen ifrågasätter dessa tingens ordning, det är först när hans egen ambition att lösa hotellmordet går på tvären mot det väletablerade systemet som det börjar osa katt. Förutom denna krassa bild av den egyptiska ”rättvisan” tycker jag också att det ångar noir från beskrivningen av vittnet Salwa. Hon kan nästan inte vara mer underdog och snart är hennes enda skydd mot ogärningsmännen Noredin. Historien innehåller, utöver en korrupt poliskår, både utpressning och prostitution. Dessutom har vi som sagt bakgrundsbruset från den hotande revolutionen, ett element som jag tycker The Nile Hilton Incident hanterar betydligt bättre än exempelvis Rodney King-delen i Dark Blue.

Är man bara med på att filmen kommer att utspelas som en relativt lågmäld noir tycker jag att The Nile Hilton Incident var riktigt trevlig. Kanske inget jag kommer att se om i brådrasket, ibland blev exempelvis både tagningar och Krister Linders musik lite väl segdragna, men en förbättring jämfört med invändningarna jag hade i fallet Tommy. Fares Fares gör en minst sagt respektabel insats och som alltid finns det ett egenvärde i en film som utspelas i en obekant kultur.

Annonser