Det finns en klassisk Monty Python-sketch som heter ”The Dull Life of a City Stockbroker”. Där travar Michael Palin omkring med plommonstop, portfölj och paraply och är precis så dödligt tråkigt som man föreställer sig att en börsmäklare är. Samtidigt händer det fullkomligt surrealistiska saker runtomkring honom – otrohet, mord och storviltjägare.

Av någon anledning tänkte jag mig något liknande när jag hörde titeln på Liam Neesons senaste film – The Commuter, pendlaren (tack gode gud för att vi slapp den översättningen!). Ärligt, skulle det inte ha varit lite roligt om Neeson åkt tåg dag ut och dag in som vilken Svensson som helst allt medan det händer saker som påverkar alla andra men inte honom?

Till en början är det ungefär så som filmen lägger upp det hela. Michael MacCauley bor med fru och son i någon slags förort. I en ändlös kavalkad av vardagsmorgnar får vi se hur han pratar läxor med sonen och blir skjutsad till stationen av mäklarfrugan. Inne i storstaden säljer han livförsäkringar. Till den dagen då han hux flux får sparken. Man riktigt ser paniken lysa i ögonen när han försöker tigga tillbaka det med motiveringen att grabben ska börja på dyrt college och han är faktiskt 60 år! Praktiskt taget oanställbar för en annan arbetsgivare.

Men till ingen nytta. På ren rutin tar han kvällståget hem igen som vanligt och träffar då på en pratglad kvinna som ger honom ett hypotetiskt problem. Skulle han, Michael, familjefar, före detta polis, numera arbetslös, kunna tänka sig att för en hyfsat stor summa pengar utföra en liten syssla när han ändå befinner sig på tåget?

Givetvis är inte frågan hypotetisk utan högst reell och snart följer en svettig jakt ombord på pendeln efter svar på vem som kan vara ute efter honom.

Nå, det var kanske lite optimistiskt att försöka kombinera Monty Python och Liam Neeson. Neeson, som karvat (kanske med hjälp av sin extremt raka näsa?) ut en egen liten nisch i thrillergenren vilken vi skulle kunna kalla åldrande-familjefar-i-knipa, är allt annat än en lustigkurre. Här ges skådespelaren återigen möjlighet till sin patenterade prestation från en regissör som vet vad han kan begära – The Commuter är fjärde gången Jaume Collet-Serra regisserar Neeson i den här typen av film.

Vi känner inte bara igen Neeson, utan också själva upplägget för en utpressningsthriller där publiken vet att vår huvudperson tvingats in i en ohållbar situation. Samtidigt som hans omgivning bara ser en svettig vettvilling som med luddiga hänvisningar till ”them” viftar med en pistol samtidigt som han vrålar ”It’s ok! You’re going to be fine!”

För att göra det hela någorlunda trovärdigt har som sagt Neesons rollfigur fått bli före detta polis. Något mindre trovärdigt är kanske det faktum att han (som vanligt ska väl tilläggas) tack vare sin poliserfarenhet verkar kunna ta hur mycket stryk som helst och hoppa mellan framrusande tågvagnar. Hans uthållighet är inte den hos en försäkringsförsäljare utan snarare en påpucklad underdog i MMA-ringen.

Det mest intressanta med denna standardthriller är kanske hur mycket den senaste ekonomiska krisen fått påverka strömmarna som löper vid sidan av spänningsspåret. Till slut börjar jag nästan undra om det hela ska ses som någon slags avancerad allegori eftersom filmen låter Neeson arbeta in hänvisningar till den i sin försäkrings-salespitch och dessutom får chansen att ”on behalf of the american middle class” ge en arrogant fondmäklare (inte Michael Palin) fingret. Alla på tåget, inklusive Michael, är bara ”collateral damage”, marionetter som tvingas dansa efter en vag dockmästares fingerryckningar.

Gillar man Neeson-thrillers av förväntat snitt är The Commuter helt ok. Gillar man filmer som utspelar sig på tåg skulle jag säga att en tittning är mer eller mindre obligatorisk. Är man däremot allergisk mot Spartacus-ögonblick ska man nog undvika den helt och hållet.

Annonser