Världen, eller åtminstone den brittiska ön, ligger i ruiner. Mänskligheten har bit för bit tvingats ge upp sin inbillade överhet inför ankomsten av en muterad parasitsvamp.

I vanliga fall behöver bara tropiska myror frottera sig med Ophiocordyceps unilateralis, vilken penetrerar myrornas exoskelett och sedan sprider sig i deras kroppar. Det hela slutar med att myran tvingats bita sig fast i ett blad medan svampen tränger sig ut ur värdens huvud samtidigt som den sprider nya sporer. För att parafrasera den senaste Ghostbusters-filmen (av alla referenser): “I know God makes no mistakes, but I believe he may have been stoned or severely depressed when he built some parts of nature”.

Och nu är det alltså det mänskliga samhället som desperat måste försöka hitta lösningen på gåtan med “the hungries” – sporinfekterade människor som lagt sig till med kannibalistiska vanor och som dessutom kan föra smittan eller infektionen vidare. I allt väsentligt: zombies.

Filmen The Girl With All the Gifts blev en av 2016 års mest positiva överraskningar för min del och jag har egentligen inte någon bra anledning till varför det tog mig så här pass lång tid att läsa boken som ligger i botten. Eller gör den det? Såvitt jag kan bedöma tycks både bok och manus ha utvecklats högst organiskt i samarbete mellan författaren Mike R. Carey och bland andra regissören Colm McCarthy (även om historien allra först kom i form av en novell, ”Iphigenia In Aulis”).

Det här gör förstås att även om text och film är två olika medier känns de i fallet The Girl… ovanligt närliggande. En skillnad är dock (möjligen för att hela boken börjar med att påkalla uppmärksamhet till detta faktum) att huvudpersonen Melanie är ljushyllt och blond i boken men mörk i filmen. Något som i förlängningen naturligtvis inte gör någon som helst skillnad för själva berättelsen. Däremot är det ett grepp som jag upplever att Carey använder för att betona hur konfliktfyllt det blir för de osmittade vuxna i mötet med den väna barnzombien.

Medan filmen tydligt överlämnade Melanie till oss tittare som historiens huvudperson intar boken flera olika ståndpunkter. Känslosamma psykologen Helen Justineau får nojja betydligt mer än dr. Caldwell över både sin egen relation till Melanie och mänsklighetens utveckling när man levt med döden i vitögat så länge. Karriärslystna vetenskapskvinnan Caroline Caldwell är i sin tur betydligt mer intresserad av att lösa gåtan med Ophiocordyceps, kosta vad det kosta vill. Att ändamålen helgar medlen skulle man nog kunna säga är lite av ett livsmotto för den gode doktorn.

Och så har vi då Melanie. Att berätta en tung och sorglig historia ur ett barns ögon kan vara ett effektivt berättargrepp om det används på rätt sätt (som exempelvis John Boyne i sin The Boy in the Striped Pyjamas) och det tycker jag att Carey har lyckats med. Zombieflickan är smart som få men kan samtidigt inte relatera till så mycket annat än uppväxten hon fått på militärbasen. Känner man med en gång igen grenar och blommor bara för att man läst om dem i en bok? Carey förmedlar oerhört fint Melanies utveckling som är både språklig (när hon måste försöka beskriva känslor hon aldrig haft förut med referenser till Enid Blytons Fem-böcker) och känslomässig (första gången hon inser vad en ”hungry” egentligen är).

Mycket av boken handlar om identitet. Melanies identitet som en ”hungry” men ändå inte. Kan hon låta bli att vara en ”hungry” om hon inte vill, bekämpa kroppens egna signaler? Och så den identitet som man väl också skulle kunna kalla för mänsklighet. Vad innebär den? Räcker det med ren överlevnad eller är det så futtigt att man lika gärna skulle kunna vara en ”hungry” (eller ännu hellre ta livet av sig innan dess)? Och hur mycket medel kan helga ändamålen innan det inte finns mycket till mänsklighet kvar att tala om?

Zombiemässigt är Careys historia lika djävulskt smart och underhållande som jag tyckte att filmen var. Fortfarande en smartare uppdatering av I Am Legend än (dare I say it…?) Romeros Night of the Living Dead. Fortfarande ett både klurigt och tankeväckande användandet av Pandora-myten. Lord of the Flies-barngänget funkade betydligt bättre i skriven form när man kunde tänka bort Road Warrior-vibbarna. Då blev de till och med riktigt jäkla otrevliga. Samtidigt fanns det en del element och tankar i boken som jag tyckte framfördes mer subtilt i filmen (Lex ”Show, don’t tell”).

Så inte lika olika upplevelser mellan bok och film som exempelvis i fallet A Clockwork Orange men ändå med lite varierande styrkor och svagheter. Det måste erkännas att jag inte blev golvad på samma sätt av boken som av filmen, men det var kanske är orättvist att förvänta sig det.

Omtitt
Som genom en Guds gåva till filmtittaren dök The Girl… upp på C More i rättan tid – klart det var guldläge för en omtitt (vad jag tyckte efter första visningen har jag skrivit om här). Hade jag läst boken först hade jag kanske tyckt att filmen var lite väl avskalad, för Carey har kastat så väl mänsklighetsfunderingar som opportunistgängen ”Junkers” överbord. Intressant nog har särskilt Caroline Caldwell fått andra bevekelsegrunder till varför hon gör som hon gör – nu är enda anledningen till att hon vill skära upp små barn sökandet efter ett vaccin mot svampsmittan.

Men fortfarande älskar jag själva grundhistorien mer än de olika rollfigurerna och den är ju intakt även i filmen. En film som tack vare fina skådisinsatser ändå lyckas få fram osannolikt många nyanser och känslor genom korta meningsutbyten.

Tyvärr är fortfarande barngänget så fjantigt att de hindrar The Girl… från att bli en helgjuten fullpoängare. Men annars finns ingen som helst anledning att inte kolla in 2016 års bästa zombiefilm. Särskilt som C More bjuder på en gratismånad och allt.

Annonser