Har Michael Mann gett sig in i storpolitiken? Jag uppfattar honom som en regissör vilken annars hållit sig inom mer nationella sfärer men Blackhat verkar vara ett försök att balansera på en diplomatisk knivsegg.

För vilka länder är det som cirkulerar i media som de mest hackerbenägna? Mitt lekmannajag sätter ett par bytes på Ryssland och Kina. En hackerthriller som Blackhat skulle därmed kunna handla om hur ett helt land på olika sätt försöker infiltrera ett annat medelst digitala hjälpmedel.

Istället börjar Blackhat med ett infamt anfall på ett kinesiskt kärnkraftverk som resulterar i många skadade och nyhetsbilder som kablas ut över hela världen. Militärofficeren (inte polisen, märk väl) Chen Dawai får i uppdrag att lösa fallet och eftersom det dessutom förekommit en liknande attack (på det digitala planet, alltså) på den amerikanska börsen vänder han sig till FBI.

De amerikanska myndigheterna går motvilligt med på att dela information med Chen (killen har ju ändå läst på MIT, he’s practically one of us!) men han behöver mer hjälp. Det visar sig att hans gamle rumskompis från college, Nicholas Hathaway, är ett ännu större datorgeni än Chen själv. Kruxet är bara att man i så fall måste släppa ut honom från finkan där han avtjänar ett långt straff för ett par digitala bankrån.

Så en slags Red Heat skulle man kanske kunna säga, där Schwarzenegger och Sovjet ersatts cyberbrott och Kina? En större skillnad jämfört med 80-talsfilmen är sannolikt att filmen relativt snart förflyttar sin handling till Kina där vi under en ganska lång period får se ett fint och friktionsfritt samarbete, både mellan den kinesiska militären och polisen samt mellan de kinesiska lagmännen och de besökande amerikanerna. I slutänden visar det sig föga förvånande att skurkarna vare sig är kineser eller utför sina brott för något annat än snöd vinnings skull.

Men vem vet, Michael Mann kanske bara tog chansen att göra en helt ok cyberthriller? En genre som i och för sig är lurig eftersom filmerna kan åldras ruggigt snabbt. Och det ska väl erkännas, Manns försök att illustrera datatrafik genom att låta kameran dyka ned i kabelhärvor kändes väl kanske vare sig särskilt nyskapande eller spännande.

Samtidigt känner jag igen regissörens faiblesse för alfahannepissande i mano a mano-relationen mellan Chris Hemsworths Hathaway och cyberskurken. Klart att de måste utbyta några förolämpningar över nätet när den snälle hackern Hathaway (han rånar ju bara banker, it’s victimless crime!) fattar att den taskige hackern tittat på honom genom en webkamera. Now it’s personal! Och än personligare ska det komma att bli…

Och för sitt eget bästa kan jag tycka att Mann borde ta och sluta upp med att försöka lägga in romantiska relationer mellan män och kvinnor i sina filmer. Chen (spelad av Leehom Wang, enligt Wikipedia “the only person in the Mandarin pop circle” som varit olympisk fackelbärare två gånger. Det känns inte som om den populationen är direkt gigantisk…) måste prompt släpa med sig sin datorkunniga syster Chen Lien (spelad av Tang Wei) till staterna och gissa vem hon blir kär i? Tyvärr är det en relation som i Manns film har endast en funktion och det är att Hathaway i förtroliga samtal ska kunna visa vilken schysst kille han egentligen är. Vem Chen Lien är, är tydligen helt ointressant eftersom vi inte får veta ett skvatt om henne. Hennes främsta jobb i filmens historia är att (1) ställa inkännande frågor, (2) hålla ett rätt obegripligt peptalk som inte tycks leda någon vart och (3) tårögt se på medan hennes manly man gör sig klar för slutfajten (ni vet, mano a mano och allt det där…).

Men man ska inte underskatta spänningen som skapas genom korthuggna DOS-utbyten på en datorskärm. Klart mer spännande än alla personliga uppgörelser, hur spektakulära de än må vara med skjutvapen, hemmagjorda skottsäkra västar och malajiska parader.

Annonser