Inherent Vice (2014)

Ok, så The Master var ingen större hit. Skulle Paul Thomas Andersons efterföljande Inherent Vice vara ett starkare kort? Eftersom det blev betydligt mindre snack om Inherent Vice jämfört med The Master jag ingen som helst aning om vad jag skulle få se. Som vanligt en spännande och på ett sätt idealisk startpunkt för filmtittande.

Nå, det hela börjar nog så enkelt. I den mån en historia som börjar med en knarkande hippie-privatdetektiv kan vara enkel förstås. Larry ”Doc” Sportello känner sig skönt mellow när han blir uppsökt av ”the one that got away” (får jag en känsla av, i alla fall), ex-flickvännen Shasta Fay.

Shasta Fay har satt siktet högre än majjarökande hippies på senaste tiden och dejtar nu rikingen Mickey Wolfmann. De två har nu blivit oroliga för att Mickeys fru Sloane och hennes älskare konspirerar för att få Mickey tvångsintagen på hispan. Och vem är väl bättre på att luska i sådana skumraskaffärer än Doc?

Visst, Doc ställer upp, inga problem (majjaruset kanske spelade in en liten smula i det beslutet…). När han kommer till sitt kontor (inrymt i en läkarmottagning vad det verkar) på morgonen finns dock en annan klient på plats. Tariq Khalil vill att Doc letar reda på en viss Glen Charlock som är skyldig Tariq kosing. Det slumpar sig dessutom så att Glen råkar vara livvakt till…just det, Mickey Wolfmann.

Och så där fortsätter det, Doc får bara fler och fler ledtrådar att hålla i och står föga förvånande snart med en sjuhelvetisk trasselsudd. Inte underlättas situationen heller av att polisen ”Bigfoot” Bjornsen har ett horn i sidan till Doc och mer än gärna spöar upp honom om tillfälle ges.

Paul Thomas Anderson återanvänder Joaquin Phoenix från The Master och jag måste säga att han passar betydligt bättre i Inherent Vice. Inte minst eftersom han är oväntat bra på den där fysiska humorn som jag till min förvåning upptäcker att jag bara blir mer och mer förtjust i. Phoenix försöker hela tiden verka obesvärad när han i själva verket står på näsan konstant. Jag gillade hur många av hans små antecknade nyckelord när han lyssnade på sina informanter också var mer än applicerbara på hans egen sinnesstämning.

Filmen innehåller genomgående en humoristiskt absurd stämning (eller vad sägs om en Martin Short i gredelin sammetskostym?!) som inte känns helt ovanlig när det kommer till stoner-filmer, vilket Inherent Vice förstås till viss del är. Ska man hårdra historien är det egentligen omöjligt att veta om något av det vi får se händer i verkligheten eller om Doc bara slocknat på soffan.

Men som både upptakten och den allestädes närvarande berättarrösten antyder är detta inte bara en komedi utan också en rätt härlig hippie-neo-noir. Whiskeyflaskan och ciggen är bara utbytt mot piller och lustgas.

Så länge Doc befinner sig på spåret efter vad han nu egentligen ska försöka avslöja är filmen riktigt bra. För min del spelar det inte så stor roll att det snart blir fullkomligt omöjligt att försöka hålla reda på de olika spåren som Doc sniffar upp. Noirkänslan underlättas också avsevärt av Josh Brolins polis Bigfoot, utrustad som han är med en snagg så skarp att man skulle kunna skära tomater med den. Jag undrar om det var den här rollen som gav Cohenbröderna ingivelsen att casta Brolin i Hail, Caesar! för den mannen utstrålar 50-tal. Trots att vi alltså i just Inherent Vice snackar knarkrusigt 70-tal istället.

Tyvärr går förstås den röriga historien inte ihop sig på slutet och jag tror heller inte att det egentligen var meningen (jag börjar misstänka att den gode Paul Thomas inte är jättebra på att avsluta sina filmer). Men någonstans på vägen tappar filmen sin luriga stämning och blir på ett sätt ett exempel på sin egen titel. Inherent Vice hänvisar nämligen till inneboende egenskaper som förr eller senare innebär att saker och ting faller sönder eller försämras.

Men ibland kan resan vara nog så underhållande som målet i sig och Inherent Vice blev ett utmärkt exempel på det. Bland Paul Thomas Anderson-rullar står den sig nästan mot There Will Be Blood men då ska sägas att konkurrensen inte är särskilt svår i min bok.

6 reaktioner till “Inherent Vice (2014)”

  1. Låter som vi är lite på samma gata här.
    Underhållande…utan att man egentligen fattar varför. 🙂
    (Hunter S. Thompson någon…?)

    Ha en rackarns Trevlig Helg!

  2. Grejen är ju att jag hatade Fear and Loathing… Men just här funkade det hela rätt bra TROTS hasch-dimmor och PTA 🙂

  3. Håller helt med om att det är behagligt ovidkommande att de många trådarna fladdrar fritt och både man själv och Doc sitter och kisar förvirrat utan hopp om att få ihop dem. Däremot tycker jag att det leder till en fin slutsats om samhällets jobbiga förändringar och den där inneboende självdestruktiviteten i varje era. 50-talspolisen är arg för att hans bekväma tid övergick i hippieeran och Doc ser hur den i sin tur är på väg att falla offer för 80-talets kapitalister.

  4. @Carl: Ja, du har rätt, det finns en sorgsen underton som stämmer väl överens med noir:ens bilder av övergivna gator och byggnader.

  5. @Jojjenito: Myrkrypningar är aldrig trevligt 🙂 Vad gäller PTA är det ju typ den här och There Will Be Blood. Boogie Nights är helt ok.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: