Idag är det dan före dan och bloggen kommer att få sig lite välförtjänt julledighet. Vi ses igen onsdagen den 27 december om jag inte drunknat i glöggkaret alternativt förvandlats till en pepparkaka och blivit uppäten. Vilketdera skulle vara ett blidare öde än att tvingas se dagens film en gång till…

***

alt.titel: Johannes Robert’s Forest of the Damned

Det enda Forest of the Damned är bra för torde vara som bekräftelse på regeln att man ska hålla sig jävligt långt borta från filmer som ligger under 3,0 på IMDb:s användarbetyg.

Jag är den förste att erkänna att jag inte är mycket till skådis. Men i princip alla andra arbetsuppgifter i den här filmen tror jag banne mig att jag hade gjort bättre än de inblandade. Sannolikt har minst en av de medverkande fått jobbet för att hen hade en sjujäkla hållhake på Tom Savini som också ställt upp på eländet (tyvärr inte som effektsmakare där hans kompetens verkligen hade behövts).

Skådisarna är inte mycket att hurra för heller, men en viss självinsikt måste jag ju ändå låtsas ha. Samtidigt klarar sig nästan halva casten på att enbart knalla omkring nakna med västvärldens fulaste fejkhuggtänder och låtsas bita den andra halvan av casten.

Jag hade exempelvis kunnat göra snyggare förtexter än helikopterperspektiv över en skog samtidigt som förtexterna visas upp i vanlig Times New Roman mot en liten panel av eldsflammor. Jag hade också struntat i att försöka bevisa att detta är en film med någon som helst budget genom att till och med namnge ”Second unit director”.

Jag hade absolut inte ljussatt alla skogsscener med byggplatslampor som gör att nattscenerna ser ut att äga rum i Narnias lyktskog. Jag hade också skippat det lila ljusfiltret som gör att vissa figurer ser inklippta ut när de (sannolikt) inte är det. Samtidigt skulle jag ha skapat en färgsättning som inte var så urvattnad att min film gav intryck av att inte ha haft råd med något mer än redan använd och utsliten färgfilm.

Jag hade skrivit ett manus som inte spoilar själva grejen med filmens monster efter tio minuter. Jag hade uteslutit queen-bitch-of-the-year-karaktären. En rollfigur som är så fruktansvärt osympatisk att hon måste håna sin bror för att han eventuellt har kört ihjäl en person har ingen plats i min film. Som manusförfattare hade jag också krävt att min ”Crazy Ralph”-karaktär inte skulle spelas av en lönnfet och sliten Alexei Sayle-kopia.

Som regissör hade jag inte fått ett sådant storhetsvansinne att jag döpt filmen till Sofia Åkerbergs Forest of the Damned. Alternativt haft större insikt om att detta kanske inte är en produkt som man vill ska förknippas med ens eget namn för all evighet. Jag hade också insett mina (eller omständigheternas) begränsningar och nöjt mig med att göra en kortfilm istället för att fylla ut det hela med alldeles för många scener där (1) jag bara har filmat skogen, (2) jag har bett folk gå eller köra genom skogen eller (3) jag har (förgäves) försökt att kopiera The Blair Witch Project.

Nej, det här var riktigt fult, dumt och tråkigt. Om det inte framkommit i ranten ovan är Forest of the Damned den typen av film som gör att man ifrågasätter hur filmdistributionsbranschen egentligen fungerar om sådan här skräp kan få cirkulera.

Annonser