Är det något de senaste årens skräckfilmer har lärt mig är att man ska passa sig jäkligt noga när det börjar dyka upp antika leksaker. Greta Evans har däremot inte riktigt något större val när hon ser utbudet i den läskigt stora brittiska herrgården eftersom hon flyttat från Montana till England för att arbeta som nanny.

När hon träffar sina arbetsgivare, paret Heelshire, kan man tycka att de kanske är lite väl gamla för att vara föräldrar till en liten pojke men det får snart sin förklaring. Brahms Heelshire är nämligen en hyfsat stor docka som hans mamma kärleksfullt bäddar ned, pratar med, spelar musik för och bär runt på. Ett jobb som nu är Gretas. Frågan är dock om hon utan konsekvenser kan behandla Brahms som vilken trasdocka som helst.

Först efter titten på The Boy inser jag att jag ju faktiskt tagit del av regissören William Brent Bells hantverk tidigare, i den tyvärr inte tillräckligt hårresande Wer från 2013. Vad Wer kanske visade var ändå ett gott hantverk som i The Boy fått blomma ut lite till eftersom Bell den här gången valt att använda manus från en viss Stacey Menear istället för att skriva ett själv.

Både manus och framställning rullar på i stadig takt, från den lätt obehagliga inledningen när man tillsammans med Greta förtvivlat försöker orientera sig i okänd terräng, till en nästintill klassisk slasheravslutning. The Boy plockar upp lite av det mesta: mardrömmar, tvetydiga uttalanden, läskiga barnröster, hoppa till-effekter, flyende skuggor och springande barnfötter men får ihop en bra mix av dem alla. Särskilt kombinationen mellan den vanvettiga inledningen när det går upp för henne att hon verkligen förväntas ta hand om en docka på samma sätt som ett barn och den ständiga tveksamheten om huruvida Brahms verkligen är ”bara” en docka skapar en förtjänstfull osäkerhet genom det hela. Jag undrar också om inte Menear tittat en hel del på The Innocents med tanke på likheterna i upplägg. Vem kan väl vara mer oskyldig än en docka?

Greta spelas av den för mig okända Lauren Cohan. Hennes ende vän i allt detta vanvett är den lokale handlaren Malcolm, spelad av Rupert Evans. I vanlig ordning var denne Evans otroligt välbekant men innan jag kollade upp att det ju var han som var FBI-agenten John Mayers i Hellboy var det stört omöjligt att placera karln. På det hela taget tycker jag att deras samspel är lagomt lättsamt och gulligt om än kanske lite för film-enkelt. Ni vet, han flörtar på ett genuint charmigt sätt som aldrig blir det minsta sliskigt eller fjantigt medan hon alltid vet vad hon ska säga och är lika charmig tillbaka.

Som sagt, The Boy är inte uppseendeväckande bra men med tanke på att det går tretton skräckfilmsuppföljare på dussinet kan det vara värt att uppmärksamma filmen för det faktum att den faktiskt försöker stå på egna ben. Precis som en riktig pojke…

Annonser