För jämförelsens skull är det kanske dags att återuppliva minnet från förra årets stora julfilm för familjen?

***

Det är väl lika bra att erkänna det med en gång: jag tror verkligen inte att jag tillhör rätt målgrupp för den här filmen. Jag var måttligt förtjust i hundraettåringen Allan Karlsson när han var ett år yngre (popquiz hot shot: hur gammal var Allan då?) och i bokform. Så pass måttlig var min förtjusning att jag inte brydde mig om att se Allans äventyr på vita duken.

När jag nu försöker se Hundraettåringen som smet från notan och försvann är det inte utan att jag svär lite över den där underlåtenheten för ska jag vara helt ärlig har jag lyckats glömma bort en hel del och har därmed lite svårt att komma in i berättelsen.

Jag minns vagt att det förekom en hel del orättfärdiga skurkpengar men de verkar vårt lilla gäng ha satt sprätt på vid det här laget. Förutom Allan har vi en burdus göteborgare, ett rart par där hon är gravid och han är stammande osäker, en lekledare med en utvecklingsstörning (eller? Inte helt säker där…) samt en putslustig apa. Denna apa snokar rätt på en gammal flaska i Allans gömmor som inte bara är fullt drickbar efter en sisådär 40 år utan så god att den är direkt beroendeframkallande (Vira PCP-tira?).

Allan får då chans att i ett antal flashbacks berätta hur han hjälpte det gamla Sovjet att framställa den så kallade ”Folksodan”, vilken var så god att Nixon använde SALT-förhandlingarna för att säkerställa att den aldrig skulle produceras. Allt i syfte att låta Coca-Cola och Pepsi behålla sitt världsmonopol.

Men receptet finns fortfarande kvar någonstans och nu gäller det bara för Allan att blåsa rent i minnenas skrymslen och vrår så att sällskapet kan fortsätta att bekosta sina bravader med läskpengar. Efter sig har de emellertid en styck hämndlysten ryska, en styck hämndlysten britt samt CIA och den fruktade Malmköpingspolisen.

När jag säger att jag har svårt att komma in i berättelsen är det en sanning med modifikation, för här finns det ärligt talat inte mycket till berättelse att behöva ta sig in i. Det som gör mig osäker är snarare relationerna mellan rollfigurerna och deras ekonomiska situation. Har ”Gäddan” en utvecklingsstörning? Han verkar liksom inte…riktigt med om jag säger så (förutom när det handlar om att tjuvkoppla polska bilar). Gör Felix Herngren här en Woody Allen och låter David Wiberg spela Benny på ett sätt som han själv hade gjort om han bara varit lite yngre?

Har Miriams hjärna på allvar förvandlats till gröt av graviditeten eftersom hon efter några initiala frågor utan knot installerar sig i andra halvan av en övergiven grillkiosk där underhållningen består i att bada i en iskall badtunna samt torka upp Bennys nervositetsspyor? Att Benny och Miriams leverne inte är särskilt kostsamt kan jag acceptera men varifrån får Allan, Julius och Gäddan pengar nog att flänga från Bali till Moskva till Berlin även om de nu smiter från hotellräkningen på Bali (inte ett ok beteende om ni frågar mig)?

Mest av allt ställer jag fortfarande helt frågande till Allans popularitet eftersom har är ett enda stort neutrum som flyter med i vad som ska vara hans egen berättelse och i bästa fall får uttrycka lite åsikter när det ska till att huttas vodka eller snaps.

Hundraettåringen… är i och för sig något av ett unikum eftersom det var riktigt länge sedan jag såg en komedi som var så monumentalt renons på alla former av humor. Alltså, filmen försöker inte ens att åstadkomma något som blir pinsamt eller fånigt eller pajjigt med undantag för Ralph Karlssons polis som ska få ett gallstensanfall efter allt för många ålderdomshemskakor bakade på riktigt smör (inmundigade under bistert överinseeende från de besökande CIA-agenterna).

Eftersom Allan fortfarande befinner sig vid liv i slutet på den här filmen är det väl bara att sitta lugnt i båten och vänta in nästa film. Men då hoppas jag att den heter Hundratvååringen som klev ned i kistan och dog och att det är en kortfilm.

Annonser