Bara så att vi är på det klara med förutsättningarna: jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Solsidan. Jag säger det inte för att verka anti eller skryta med att undvika något som en stor del av Sveriges befolkning tycks ta del av. Det är bara dagsens sanning.

Dock har jag sett tillräckligt många glimtar av TV-serien för att ha fattat att Henrik Dorsin finns med på ett hörn samt att Johan Rheborgs Fredde och Josephine Bornebuschs Mickan ska vara en slags karikatyr på nyrika typer vilka lever hela sitt liv utifrån vad andra tycker och gör. Felix Herngrens Alex är lite fyrkantig och försiktig och egentligen rätt omaka med Mia Skäringers Anna som är mer av en fri själ.

När Solsidan the movie (vilket filmen borde ha hetat om ni frågar mig. But nobody ever does…) drar igång är det julafton och Fredde har installerat en enorm snökanon på tomten för att mota en gråtrist och snöfri svensk jul. Men inte ens fejksnö och champagne med lägre sockerhalt (bara 65 kcal!) kan rädda denna helg vid beskedet om att Alex och Anna nu blivit så omaka att de faktiskt beslutat att skilja sig.

Till stor del beror dock skilsmässan på att Anna träffat David, en ännu friare själ än hon själv som håller hitta-dig-själv-föreläsningar, paddlar kajak och springer i skogen. De veckor som Alex inte bor i det tidigare gemensamma huset med barnen tynar han sakta men säkert bort i en trist lägenhet inredd med en bäddsoffa, barnteckningar på väggen och inte mycket annat. Då är det ju tur att Ove (där kom då Henrik Dorsin!) kan släpa med sin ”kompis” (jag förstår ärligt talat inte riktigt varför han och frugan Anette umgås med de övriga i sällskapet) på singelmingel på Medeltidsmuseet.

Ove är i sin tur livrädd för att Anette ska lämna honom eftersom de hemskt gärna vill ha ytterligare ett barn till samtidigt som Oves spermier är allt för slöa simmare. Adoption kommer inte på fråga – man vill väl inte köpa grisen i säcken?! Men med en spermadonator till Anette (vars reproduktiva organ är lika pigga som en 20-årings) vet de ju i alla fall var halva grisen kommer ifrån. Nu är bara frågan vem som kan tänka sig att skänka lite av den varan till det minst sagt udda paret.

När jag läser på om serien upptäcker jag att den samlat på sig inte mindre än fem säsonger. Kanske får man där svaret på om Anette verkligen är helt psykiskt frisk, för det är ärligt talat en av de saker som jag funderar allra mest på under filmens gång.

Annars funderar jag också en hel del på publikens reaktioner, vilka jag gissar kommer sig av att de faktiskt är betydligt mer välbekanta med alla de här personerna än jag själv. När salongen skrattar åt Johan Rheborg efter inte ens fem minuter förstår jag att de inte skrattar åt Johan Rheborg som säger roliga saker (vilket han inte gör…) utan åt att Fredde överreagerar på det där obetalbara sättet som Fredde alltid gör. Detsamma gäller sannolikt de skräckblandat förtjusta utropen ”Nämen…?!” inför Oves påhitt. Utan den bakgrunden finns det inte särskilt mycket humor kvar i den här filmen för min del.

Däremot kan jag tycka att Solsidan på sina ställen blev en ganska fin relationsfilm som försöker leverera sitt budskap lite lättsamt istället för att vara en doom-and-gloom-historia. Dynamiken mellan Felix Herngren och Mia Skäringer kändes otroligt genuin och tjänar säkert på att de haft de där fem TV-seriesäsongerna på sig att växa ihop och hitta ett gemensamt språk. De är bra som ”de vanliga” mellan ytterligheterna Henrik Dorsin/Malin Cederbladh och Johan Rheborg/Josephine Bornebusch. Allt är som bekant relativt.

På något sätt fastnade jag också för den skaviga relationen mellan Fredde och hans pappa Mauritz, spelad av en skäggmysig Sven Wollter, vilken borde kunna dubbla som jultomten 24-7.

Fanns det då ingenting som var roligt i Solsidan? Jo, Henrik Dorsins utbrott var om inte annat späckat med välfunna uttryck som ”spermakrösusar”.

Annonser