La reine Margot (1994)

alt. titel: Drottning Margot, Queen Margot

Inget går riktigt som Katarina av Medici tänkt sig. I ett försök att förena det av religion splittrade Frankrike, gifter hon bort sin katolska dotter Margot av Valois med hugenotten Henrik av Navarra. Vad är annars döttrar till för nytta om man inte kan kasta in dem i fördelaktiga allianser?! Katarina sätter dock sitt stora hopp om makt och inflytande till sönerna François, Karl och Henrik. Men Karl (som för närvarande är kung med numret IX) låter sig inte alls styras som hans ömma moder tänkt sig.

Istället står han alldeles för nära hugenottledaren Coligny och tycks se mannen som en slags far istället för att vända sig till sin mor för råd. Men Katarina är om inte annat en handlingskraftig kvinna och ser till att leja en lönnmördare. Hela komplotten går dock kapitalt fel, Coligny blir bara skadad och nu är hela Paris smockfullt med upprörda protestanter som (med viss rätt) ser sig attackerade.

Lika så gott att löpa linan ut tänker Katarina och övertalar Karl att beordra massavrättningar av de religiösa ledarna innan de får en statskupp på halsen. Vilka visar sig vara ganska många, för när den ökända Bartholomeinatten är till ända ligger det i runda slängar 2 000 lik staplade på Parisgatorna.

Margot och Henrik inser att Henriks liv just nu inte är värt mer än en avloppsråttas och trots att giftermålet knappast var frivilligt för någon av dem försöker Margot lära sin make hur turerna går vid det franska hovet. Så katolik hon är kan hon inte undgå att känna både skam och skuld vid tanken på massakern. Samtidigt kan hon inte heller låta bli att tänka på den sköne hugenotten Joseph Boniface de la Môle som hon hjälpte till säkerhet under Bartolomeinatten.

Omtittar är ofta spännande upplevelser. I fallet La reine Margot hade jag för mig att i princip hela filmen handlade om just Bartolomeinatten men när morgonen randas efter kanske max 45 minuter är det dags att börja tänka om.

Filmen bygger på en roman av Frankrikes främste historieförfattare Alexandre Dumas som i sin tur bygger på Margots tydligen både läsvärda och genomarbetade memoarer. Då jag inte läst någondera har jag förstås ingen aning vad som är ”riktig” historia, hittepå från Dumas och ytterligare hittepå från Danièle Thompson och Patrice Chéreau som skrivit manus.

Dock tycks Margot ha gått till historien som en både företagsam och passionerad kvinna. I det avseendet tycker jag att porträtteringen från den undersköna Isabelle Adjani gör Margot rättvisa, för hon framstår som en sensuell och åtråvärd kvinna. Det är inga större problem att förstå hur männen flockas som domherrar runt en havrekärve för att kunna ta utnyttja både hennes kropp och den makt som en relation kan innebära.

Samtidigt är det helt uppenbart att inom det franska hovet anno 1572 har Margot inte särskilt mycket makt att fördela. Hon är en spelpjäs som desperat måste manipulera och intrigera för att överhuvudtaget klara livhanken i en miljö där i princip allt kan vara fullproppat med gift. Särskilt med en mor som Katarina. Virna Lisis ständigt svartklädda och styvkragade uppenbarelse liknar mest av allt Döden från Det sjunde inseglet där hon tassar omkring och försöker rycka i marionettrådarna. Alternativt kapa dem om det funkar bättre.

Margot befinner sig i en situation som mycket liknar den som vi 1998 fick ta del av i filmen Elizabeth och det känns inte helt osannolikt att den senare lånat en hel del inspiration från den förra när det gäller intrigerande och hemlighetsmakeri. Vilket förstås inte heller är så konstigt eftersom det ju bara var något tiotal år år och lite vatten som skilde drottningarna åt i verkligheten.

Det är alltså lätt att göra jämförelsen med Elizabeth, tyvärr till den franska filmens nackdel. Dels är Shekhar Kapurs film ett visuellt mästerverk på en helt annan nivå än den något äldre filmen. Dels blir jag inte på långt när lika engagerad i Margots försök att hålla Henrik vid liv samtidigt som hon vill hooka upp med sin hunkige protestantälskare de la Môle som Elizabeths försök att regera England på sina egna villkor. Men om inte annat kanske jag nu en gång för alla kan komma ihåg vad en hugenott är för något.