Dags för årets traditionsenliga adventsfilm! Om jag går all in med Halloween är jag desto mer sparsmakad när det gäller julfilmer. Så håll till godo, för mer jul än så här blir det inte på bloggen.

***

Ni minns kanske julen? En högtid för lugn och eftertanke? För umgänge med de man älskar mest här i livet? Näppeligen… Julen är en sammanbiten tid, stressig bortom allt förnuft när man dessutom tvingas umgås med släktingar som man önskar att man inte hade. Ett gäng människor, som pappa Tom förklarar för sonen Max, ”trying to be friends even though they have nothing in common”.

Men de bråkiga släktingarna ska snart vara så illa tvungna att göra gemensam sak om de ska ha en chans att överleva. Grannskapet har nämligen inte bara drabbats av en osedvanligt tuff snöstorm, utan helt förflyttats till ett isigt helvete där Krampus härskar. En Darth Vader till Tomtefars gemytliga Obi Wan, vilken lever för att straffa, inte belöna. Sedan kan bägge delarna komma i form av klappar under granen, i alla fall om vi ska tro årets adventsfilm.

Krampus kategoriseras som en skräckkomedi, men av inledningen att döma ligger filmens skräckpotential främst i dess brist på humor. Upplägget känns som en blandning av National Lampoon’s Christmas Holiday och Home Alone, fast där folk är taskiga mot varandra på riktigt.

David Koechners ingifte svåger Howard är en red neck av ännu grövre snitt än Randy Quaids kusin Eddie. Där Quaid ändå lyckas förmedla en slags labradordumsnällhet är Koechner bara tarvlig och obehaglig. Adam Scott och Toni Collette är jäktade och bistra från första minuten som värdparet Tom och Sarah. De tycks för länge sedan ha gett upp hoppet om att kunna se julen som något att se fram emot. Nu är det snarare något som bara måste överlevas.

Men ankomsten av Krampus och hans anhang sätter lite perspektiv på det här med överlevnad. En efter en faller sällskapet offer för ondsinta pepparkaksgubbar, hungriga speldosor och vasstandade teddybjörnar.

Det är lite synd att Krampus väljer att lägga fokus på att få ihop storfamiljen, främst representerad av Sarahs outhärdliga släktingar eftersom filmen därmed lämnar Tom och Sarahs förhållande därhän. Nu blir det istället viktigare att Sarah och hennes syster Linda kan bonda över sin döda mammas julpynt och männen över behovet att vara ”a shepard for his flock” med vapen i hand.

Det finns inte mycket av vare sig skräck eller komedi i Krampus. Filmens läskigaste stunder är inte när Krampus och hans polare dyker upp, utan inledningens kaosartade Mucho Mart. Julstress galore med skrikande barn och vuxna som slåss om den där sista ljussabeln i plast. Konstigt nog tyckte jag ändå att den var ganska så trivsam. Effekter och dockor är riktigt hyfsade och filmen känns på det hela taget gedigen och genomarbetad rent tekniskt. Någonstans i mitten finns en kort animerad sekvens som är väldigt charmig.

Krampus är absolut en julfilm som jag skulle kunna tänka mig att återbesöka under framtida jular. För vem vet vad Krampus hittar på om man inte ser hans film?

Krampus finns lämpligt nog på streamingtjänsten C More, så det är bara att ösa på med julkänslan. Särskilt som tjänsten bjuder på en gratismånad, så då behöver man ju inte fundera på hur man ska spendera julhelgen.

Annonser