Horns (2013)

Man kan tänka sig att Ignatius Perrish föräldrar hade stora förhoppningar på sin son när de döpte honom. Hans namne Ignatius av Loyola är ingen mindre än grundare av Jesuitorden, en samling män som genom historien (bland annat annat) varit kända för sin bildning, sin asketism och sin obrottsliga lojalitet mot påven. Vad de sannolikt inte tänkte sig var att han skulle gör mer skäl för den etymologiska betydelsen av sitt namn, ”den eldfängde”.

Men innan dess blir Ig Parrish ”välsignad” med ett par horn i pannan och de får hans medmänniskor att be honom om lov att utföra sina innersta och mest skamliga önskningar. Mamman som vill ta itu ordentligt med sin oregerliga dotter och dessutom bli ordentligt påsatt av golftränaren. Receptionisten som vill be sagda mamma och hennes osnutna unge att dra dit pepparn växer. Journalisten som är beredd att göra vad som helst för scoopet hon behöver för att kickstarta karriären.

Hans egen mamma vill helst av allt att Ig och hans problem bara försvinner ur hennes liv. Ig är nämligen misstänkt för att ha mördat sin flickvän Merrin och alla hörde dem ju bråka högljutt den där kvällen när Merrin dog. Ig själv har inget alibi för mordet och med ett par horn i pannan samt folk som kläcker ur sig både det ena och det andra runt omkring honom börjar han undra om det kan vara så illa att han verkligen har mördat Merrin och sedan helt enkelt glömt bort alltihopa?

Jag tyckte Joe Hills Horns var helt ok och med Alexandre Aja vid regissörsratten och Daniel Radcliffe som Ig Parrish har suget efter filmatiseringen funnits där sedan premiären.

Och inte smakade den filmiska Horns så illa? Inte illa alls, faktiskt. Min största fundering gällde hur manuset (skrivet av för mig okände Keith Bunin) skulle hantera de mångahanda religiösa och existentiella funderingar som Joe Hill tenderade att grotta ned sig lite väl mycket i. Inte mycket av det finns kvar och det är till historiens fördel kan jag tycka. Nu blir det mer fokus på mysteriet med Merrins död. Den övernaturliga delen med hornen och gud och djävulen och kristenhet i största allmänhet förvandlas snarare till en bonus. Särskilt de korta, för handlingen meningslösa, dialogerna levereras med en avslappnad trovärdighet (under förutsättning att de oftast involverar en hornprydd kille, vill säga)

Det fanns faktiskt många saker att gilla i Ajas adaption. En del scener och bilder är oerhört snygga, alternativt effektiva, vilket kanske inte borde komma som någon större överraskning – Aja brukar ha ett bra öga för sådant. Den andlösa spänningen som Aja skapade i genombrottsfilmen Haute Tension lyser däremot med sin frånvaro och med filmer som Mirrors och Pirahna 3D i backspegeln är det kanske dags att sluta vänta på den.

Överhuvudtaget är även skådespelarprestationerna riktigt fina. Till en början har jag lite svårt att övertygas om Harry Potter som Plågad Ung Man. Men när det börjar komma flashbacks och det blir tydligt hur Daniel Radcliffe kan ställa om hela sin uppenbarelse till en mer obekymrad dåtid blir jag lite mer imponerad. Radcliffe står tillsammans med Joe Anderson som spelar hans knarkmagre trumpetarbror Terry för Horns bästa insatser. Att fixa pålitliga veteraner som David Morse, James Remar, Kathleen Quinlan och Heather Graham i små men viktiga biroller blir ytterligare bevis för att vi här har att göra med ett castingteam som kan sin sak.

Ett par saker drar dock ned det generella intrycket. Anledningen till att saker och ting blev som de blev lyckades jag tappa bort lite i bokens religiösa moras men här kändes just den utvecklingen aningens lökig. Jag känner inte att vare sig Juno Temple (förvisso änglalikt vacker) som Merrin eller Max Minghella (jupp, Anthonys son) som Igs bäste kompis Lee lämnar de bestående intryck som jag hade önskat. Men i rättvisans namn hade de inte så mycket att komma med hos Joe Hill heller.

Den största nackdelen ligger dock tyvärr i filmens effekter som är alldeles för uppenbart (och inte särskilt bra) CGI:ade. Under större delen av Horns kunde jag inte låta bli att fundera på vilken sjujäkla mycket bättre film det här hade blivit om man istället kostat på sig lite rejäla praktiska effekter.

Joe Hill avslutar sin bok lite svagt och Ajas film undgår inte samma öde. Men fram tills dess var detta helt klart underhållande.