alt. titel: Den fantastiska räven

Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?

Andersons The Grand Budapest Hotel blev inte bara en glad överraskning för att jag tyckte riktigt bra om filmen utan för att den också innehöll ett par scener med rätt kluriga modeller och miniatyrer. Eftersom Fantastic Mr. Fox är en helt stopmotion-animerad dockfilm kände jag att den kanske ändå skulle vara värd ett försök. Inte minst eftersom den i likhet med The Life Aquatic… (den enda Anderson-film jag stått ut med innan hotell-filmen) sägs vara en otypisk Anderson.

Mr. Fox är en jobbig jävel. Ni vet, en sådan där för vilken glaset alltid är halvfullt och som aldrig ser problem, bara möjligheter. Don’t we just hate them?! Don’t we just want them to die?! Mrs. Fox är betydligt mer fördragsam än jag och suckar bara lite över sin vilde make. Men när det är dags att utöka familjen med valpen Ash meddelar Mrs. Fox att det nu måste vara slut med hönsjägardagarna.

Men i likhet med en annan animerad man vid namn Mr. Incredible har Mr. Fox svårt att släppa fornstora dagar. Det var ju så mycket mer spännande när man fick bryta sig in hos bönderna och ta vad man ville ha. Så tillsammans med pungråttan Kylie bestämmer sig Mr. Fox för en sista stor heist – han ska bryta sig in hos bygdens tre storbönder (Boggis, Bunce och Bean) tre nätter i rad.

Men i likhet med många andra glaset är halvfullt-människor är Mr. Fox styrka inte konsekvenstänkande. Hans kaxiga påhitt retar upp bönderna så till den milda grad att de nu förklarar krig mot både rävar, grävlingar och harar som bor i trakten.

Nå, vem hade kunnat ana att ett effektivt botemedel mot Wes Andersons stundom outhärdliga quirkyness skulle vara animerade djurdockor?! Fantastic Mr. Fox bygger på en barnbok av Roald Dahl (som jag indisnte läst) och är nog i allt väsentligt en rätt trivsam och charmig barnfilm men jag tyckte ändå om den. Kanske för att den typiskt Andersonska stilen i alla fall säkrar att filmen inte faller ned i den disneyiska (är det ens ett ord?) sirapskrukan. Mellan Anderson och Disney skulle jag kunna tänka mig att peta in Peter Lord och Nick Park, inte lika sentimentala som Disney men heller inte riktigt lika quirky som Anderson.

Jag kan tänka mig att Dahls bok framförallt är mer skrämmande när det kommer till filmens skurkar (de tre bönderna) men historien har ändå många element som man känner igen från författaren: en käck protagonist, skurkar som är både hotfulla och skrattretade, lite lagomt sorgsna stråk samt en djärv och smart plan.

En stor del av filmens charm kommer också från Alexandre Desplats score, ett samarbete som tycks ha tagit sin början i och med just denna film och som ju blev så lyckat även i fallet The Grand Budapest Hotel. Mr. Fox röstas (”spelas” blir ju inte riktigt rätt i sammanhanget) av George Clooney, vars honungslena stämma hjälper till att skapa en mysig stämning. Trots att Mr. Fox både får svansen avskjuten och måste slåss mot rabiesvilda beaglar blir det aldrig vare sig riktigt farligt eller riktigt hemskt. Inte heller behöver man överhövan fundera på att rävarna gladeligen biter ihjäl kycklingar på löpande band men är kompis med (minst) en kanin (som dessutom i egenskap av kock hjälper till att laga nämnda kycklingar). Det är ju inte första gången man stöter på den gåtan i berättelser där rov- och bytesdjur ska vara kompisar.

Och vilket bolag producerar en film med den här titeln? 20th Century Fox förstås!

Annonser