The Master (2012)

Krigsveteranen Freddie Quell mår inte alls särskilt bra. Sannolikt gjorde han det inte under själva kriget heller men när han nu tvingas fungera i ett någorlunda normalt 50-talssamhälle går det mesta åt helvete. Inte minst tack vare Freddies hängivna alkoholmissbruk som frestar honom att både blanda och bränna egen sprit. Det är inte alla som kan ta sin thinner som en man.

Nära botten snubblar Freddie ombord på kultledaren Lester Dodds båt. Dodd, möjligen fascinerad av ett nära nog hopplöst fall eller kanske desto mer av Freddies spritförmågor, tar sig an den unge mannen och låter honom hänga med sällskapet som reser mellan olika anhängare till ”The Cause” på den nordamerikanska östkusten.

Freddie försvarar Dodd med en nyfrälsts fanatism och tvekar inte att ta till nävarna om någon skulle våga sig på att ifrågasätta Dodds läror om det mänskliga minnet eller hur våra nuvarande kroppar bara är flyktiga kärl för långt äldre andar. Om han verkligen tror på Dodds vansinnigheter eller inte är oväsentligt.

Jag ska inte påstå att jag är något die hard-fan av Paul Thomas Anderson, vare sig som regissör eller manusförfattare. Men jag gillade There Will Be Blood. The Master lät ju tala om sig när den kom, så varför inte ge den senare filmen ett försök också?

Så, ett försök senare, vad kan jag konstatera? Att jag fortfarande inte är något die hard-fan av den gode PTA, det är då ett som är säkert. Jag förstår mig ärligt talat inte riktigt på The Master vilket sannolikt både beror på ett manus som jag inte ser poängen i och det faktum att vare sig Philip Seymour Hoffman eller Joaquin Phoenix är några större favoriter för min del.

Phoenix är för all del bra på att spela både labil och otrevlig men jag ska väl inte påstå att det gör mig särskilt fångad av hans olika prestationer. Hoffman är övertygande som sektledaren vilken kan framstå som hygglig och resonabel men som inte tål några som helst motgångar. Men inte heller hans framträdande fångar min uppmärksamhet särskilt länge och jag kan mest av allt tänka på att han inte ser ut att må särskilt bra med sitt svettiga hår och rödsprängda ansikte. Och så andas han genom näsan på samma sätt som Jeff Bridges.

Lite roligt var det i och för sig när jag insåg att Hoffmans sektledare Dodd ska föreställa den famöse L. Ron Hubbard men sedan ägnade jag mest tid åt att fundera på om PTA:s historia ska vara en slags utstuderad allegori där den ofullkomlige Freddie ska föreställa kropp/djur till Dodds mer upphöjda själ/människa eftersom det är ett motsättningskoncept djupt förankrat i scientologin.

Vad jag kan se sker egentligen ingen utveckling för Freddies del, han avslutar filmen mer eller mindre som han började. Hans tröst tycks för alltid ligga i kroppsliga nöjen som sex eller sprit snarare än metafysiska sådana. På samma sätt existerar ett slags status quo för Dodd, bara det att han nu fått flytta till England för att få den backning som tidigare flöt in från rika och lättlurade New York-bor.

Jag funderar också på hur man ska tolka det faktum att det, förutom Freddie, främst är kvinnor som går på Dodds floskler och försäkranden om att det mänskliga minnet bara ligger och väntar på att låsas upp. Hans främsta supportrar är dottern Elizabeth och hustrun Peggy (Dodd och Freddie delar förutom sprit också en förkärlek för väldigt unga kvinnor).

Nej, upplevelsen av The Master liknade den jag har från PTA:s filmer förutom There Will Be Blood. De är välgjorda och snygga men säger mig inte ett dyft med sina plågade och ofullkomliga manliga huvudpersoner.