Tom Clancy: The Cardinal of the Kremlin (1988)

På rekommendation från en pålitlig källa gav jag Mr Techthriller, Tom Clancy, ytterligare en chans att visa vad han går för. The Hunt For Red October blev inte den spännande läsupplevelse jag kommit att förvänta mig från filmatiseringen och katastrofen Red Storm Rising lade jag ifrån mig efter bara en knapp tredjedels läsning.

Hur ligger det då till med The Cardinal of the Kremlin? Tja, som titeln antyder är vi fortfarande kvar i motsättningarna mellan det kalla krigets stormaktsblock. Spioneriverksamheten löper närmast amok på bägge sidor, inte minst i försöken att komma åt utvecklingen av de system som allmänt kallades för ”Star Wars”. Alltså något slags satellitbaserat försvar där rädslan förstås låg i att de lika lätt skulle kunna användas för att attackera fienden.

Därför är Jack Ryan på plats i Moskva på en konferens ägnad att försöka begränsa mängden kärnvapen samtidigt som han har ett annat och ännu mer delikat uppdrag. Därför får vi också vara med när Mujahedinkrigaren kallad The Archer med benäget amerikanskt bistånd slåss mot rysk militär i Afghanistan. Och därför får vi än en gång stäva mot fientliga farvatten i sällskap med kaptenen Bert Mancuso och ubåten Dallas.

Nå, men det här var ju faktiskt inte så tokigt! I alla fall inte med Tom Clancy-mått mätt. Hans utläggningar om spioneribusinessen var i fall betydligt mer intressanta och spännande än genomgångarna av varenda mutter på Röd oktober. Fortfarande finns förstås den närmast löjliga detaljrikedomen där – jag frågar mig ständigt vilken målgrupp som skulle finna något som helst intresse i vetskapen att en viss dörr är placerad på en annan plats i just Dallas jämfört med många andra ubåtar.

Men den här gången är de delarna åtminstone uppblandade med mer engagerande beskrivningar av den mångfacetterade spioneriverksamheten, både hur den utförs och vad bägge sidor försöker göra för att stoppa den. Finns det en filmadaption där fokus ligger på de elementen måste den vara rejält undermålig eftersom den inte är mer känd. Det är borde nämligen kunna vara ett manus som i princip filmar sig självt med ett någorlunda kompetent team bakom spakarna.

Så, en viss återupprättelse för Clancy. Kanske jag till och med skulle våga mig på Patriot Games enligt devisen: ”Ju färre ubåtar, desto bättre Clancy”?

Ken Follett: Code to Zero (2000)

Ken Folletts klassiska spionraffel Eye of the Needle gjorde mig sugen på mer och jag kastade mig följdriktigt över Code to Zero. Vi är fortfarande kvar i spionerierna men istället för brittiskt andra världskrig, Normandieinvasion och ondsinta tyskar bjuder Follett istället på amerikanskt kallt krig, rymdkapplöpning och ondsinta ryssar.

En man vaknar upp på herrmuggen på Washingtons Union Station och minns inte vem han är eller vad han gör där. Av kläderna att döma har han hängett sig åt en formidabel suphelg som pågått under en rätt lång tid. Men något står inte rätt till, mannen känner att denna A-lagarpersona inte är den han egentligen är och i sitt sökande efter sanningen upptäcker han att han har kunskaper och förmågor som den genomsnittlige medborgaren sällan besitter.

Folletts grepp att via vår huvudpersons minnesförlust guida även läsaren bakåt i hans historia är smart och funkar ganska länge. Men till skillnad från Eye of the Needle, där jag upplever att det var själva spionhistorien som var huvudpoängen, blir Code to Zero till slut alltför fokuserad på huvudpersonens relationer med gamla universitetskompisar från Harvard och olika kvinnor. Det blir något slags hopkok av kärlekshistoria (men givetvis en mycket manlig sådan, inget tantsnusk à la Judith Krantz här inte) och spionraffel som i slutänden inte gifter sig så värst bra.

Upplösningen är förvisso mer actionladdad än den tidigare boken men engagerar mig betydligt mindre. Kanske handlar det om att Follett helt enkelt inte lyckats skapa samma intresse för sin minneslöse huvudperson som för den komplexe Die Nadel? Helt ok som ett par timmars tuggummi för hjärnan om man sitter på en långflygning eller måste fördriva lite tid på tåget mellan Stockholm och Malmö men inte alls samma andlösa thrillerstämning.

Annonser