Det måste ha varit något parapsykologiskt i luften som surrade under 70- och 80-talen. Nu beror det kanske på mina filmpreferenser men det känns som att räckan CarrieThe FuryScannersThe Dead ZoneFirestarter säkerligen kan kompletteras med flera andra filmer om människor som kan få saker att hända bara genom att tänka dem. De finns för all del kvar i populärkulturen även idag men har då fått dra på sig mutantkostymen.

Men även själva historien i Scanners påminner inte så lite om grunden i exempelvis X-Men. Vi har potentiellt farliga människor med krafter som vanliga människor inte besitter. En av dem, Darryl Revok (kan det vara det coolaste skurknamnen någonsin?), verkar ha ondsinta planer på gång, oklart vilka.

Därför vill företaget ConSec och Dr. Paul Ruth skicka iväg nyupptäckte scannerämnet Cameron Vale att infiltrera Revoks grupp för att ta reda på exakt vad han är ute efter. Men väl ute på egen hand upptäcker Vale att det finns en grupp ”snälla” scanners som försöker stå emot Revok och hans sinneskontroll.

Trots att David Cronenburg alltid varit en högst närvarande regissör i min filmvärld har jag egentligen inte sett särskilt många av hans filmer. Och det är klart, när det kommer prettosmörja som Maps To the Stars tappar man ju sugen en smula. Men Scanners ska ju vara en klassiker så det är klart att den måste ses.

Själva mysteriedelen i filmens historia överraskar mig en smula, här trycks det ganska hårt på Det Onda Företaget som dels vill skrota Scanner-programmet för med konventionella vapen (klart att det är ett vapenföretag!), dels inte alltid spelar med öppna kort. Redan när vi presenteras för den nye säkerhetschefen Braedon Keller förstår vi att här är en man vars mjölpåse inte är särskilt jungfrulig. Och vad är egentligen Dr. Ruths planer för Cameron och hans Scanner-vänner?

Nej, jag skulle säga att det är historien (som ändå får tittaren att upprätthålla ett visst intresse) i kombination med bilder och stämning som gör mycket av lockelsen i Scanners. Den färgglada annonsen för undermedlet Ephemerol i tidningen Life ser kanske inte mycket ut för världen men klippen mellan Revoks malande röst och det närmast obscent äppelkindade och glada spädbarnet är fantastiskt hotfullt.

De överlappande ansiktena tycker jag visar på ett bra sätt hur Revok totalt tar över sina underhuggares sinnen medan personerna i den ”snälla” scannergruppen fortfarande kan hålla kvar i ett jag samtidigt som de förenas i sina medvetanden.

Och bara idén med att ge Revok ett litet, litet ärr i pannan är otroligt smart eftersom man aldrig kan se det utan att tänka på den där borrmaskinen han tryckte in för att bli av med rösterna i huvudet.

Ni kanske märker att jag fastnat lite i Revok-spåret? Inte så märkligt då denne intensive man spelas av Michael Ironside som ser komplett galen ut hela tiden. Scanners största svaghet torde vara att han ska matchas av Dylan McDermott-lookaliken Stephen Lack och det säger ju sig självt att det är en förlorad sak. Lack är inte dålig, bara oerhört blek och fullkomligt ointressant som protagonist.

Vad som däremot inte är ointressant är den klassiska huvudexplosionsscenen (det ÄR ju ändå Cronenberg vi snackar om här). På YouTube finns en kort video som beskriver allt jobb som krävdes för att få till en bra effekt. Då får man exempelvis veta att bland det som flög omkring var gamla hambugare (”because we lived on that crap”). Inte det minsta värdelöst vetande!

Annonser