Den grekiske skogsguden Pan är känd för sitt vilda och hedonistiska leverne, gränslösa erotiska relationer med diverse skogsnymfer och kanske till och med har förmågan att reducera folk till lallande idioter om man ska tro författaren Arthur Machens berömda långnovell The Great God Pan.

J.M. Barrie bör rimligtvis ha tänkt sig en betydligt mer oskyldig koppling till sin barnbokshjälte Peter Pan även om han också kan vara vild så det förslår. Fast då som sagt i en mer barnvänlig version, typ att slåss mot pirater, gala som en tupp och strunta i att gå och lägga sig.

Pan är ytterligare en av de filmer som försöker gjuta nytt liv i klassiska barnboksgestalter eller sagor. Här får vi en slags origins-historia som fullkomligt skiter i Barries förlaga från början av 1900-talet, inte minst genom att placera Peter på ett barnhem mitt under London-blitzen.

Peter är en påhittig och frågvis liten grabb som på mystiska vägar plötsligt befinner sig i Neverland, fånge hos den onde piraten Blackbeard. Här tvingas han tillsammans med otaliga olycksbröder att arbeta i Blackbeards gruva på jakt efter älvastoft, eller Pixum, en oersättlig ingrediens i piratens försök att hålla sig evigt ung.

En av de som är fånge tillsammans med Peter är en viss James Hook och tillsammans lyckas de fly ut i Neverlands djupa skogar. Men när man väl är ur askan hamnar man som bekant ofta i elden, vilken i det här fallet utgörs av en stam ”natives”. Åtminstone Hook har dock inte så mycket emot den där elden eftersom den innehåller den undersköna prinsessan Tigerlily.

När det begav sig på Malmö filmdagar 2015 fick besökarna sig till livs en ganska lång teaserföreställning från just Pan och jag minns att jag då fick intrycket av en ganska så blek produkt. Med filmen i backspegeln kan jag intyga att det där första intrycket stämde ganska så väl, för konturerna börjar redan vara svåra att urskilja.

Pan är alltså inte särskilt trogen sin litterära förlaga, däremot är den i mångt och mycket en ren rip off från första Star Wars-filmen (A New Hope, alltså). Hook är förstås Han Solo, den bekymmerslöse och oansvarige kaptenen med en faiblesse för att vara aningens rundhänt med sanningen. Han kärar ner sig i en handlingskraftigt kompetent prinsessa med viss krigarvana. Tillsammans måste de hjälpa en ung man på jakt efter sitt ursprung och syfte här i livet. Någon som eventuellt faktiskt till och med skulle kunna vara en chosen one, tack vare ett par remarkabla föräldrar. Att det här manuset skulle ha befunnit sig på Hollywoods famösa svarta lista känns i sammanhanget lätt osannolikt om jag ska vara ärlig.

Pan lyckas inte heller göra sin fantasisagovärld trovärdig, den känns Avatar-plastig med konstiga fåglar och flygande skepp. Och nog för att det ska vara en familjefilm och nog för att folk dör till höger och vänster i Barries förlaga, men i fallet Pan landar Döden på den där irriterande nivån som innebär att såväl pirater som ”natives” tas av daga utan en droppe blod men gärna i små gladlynta färgmoln. Döden light: all the fun, none of the sorrow!

Jag kan också tänka mig att Pan fått utstå en hel del skit för whitewashing, vilket inte skulle vara särskilt orättvist i sammanhanget. En kritvit Hugh Jackman bossar i form av Blackbeard över både svarta och asiatiska pirater. En än mer kritvit Rooney Mara är prinsessa över ett helt gäng med ”natives” vilka förefaller vara både bruna, röda och gula i skinnet. Det enda de inte är, är lika vita som Tigerlily.

Rent skådespelarmässigt är den unge Levi Miller som spelar Peter duktig, så det man ta med sig från Pan är möjligen en påminnelse om att hålla ett öga på den karriären framöver.

Om du ändå är nyfiken på Pan finns den att se hos streamingtjänsten C More. När du ändå är där kan du ju passa på att se andra, bättre, filmer tack vare deras erbjudande om en gratismånad.

Annonser