The Ocean at the End of the Lane (2013)

Mitt utforskande av Neil Gaimans författarskap går vidare, om än i inte särskilt rask takt. The Ocean at the End of the Lane landade i blickfånget när jag behövde en liten och smidig sak att plocka med i bagaget och då passar ju kortromanen om knappa 200 sidor alldeles utmärkt.

Vår namnlöse huvudperson är sju år gammal och bor med föräldrar och småsyster i ett stort hus. Det egna rummet måste försakas på grund av ekonomiska problem och hyrs ut till en radda mer eller mindre suspekta (i pojkens ögon, de bor ju i hans rum!) hyresgäster. Priset tas förstås av den sydafrikanske opalletaren som kör ihjäl pojkens älskade katt Fluffy.

Men det är också opalletaren som (förvisso ofrivilligt) leder till att pojken träffar Lettie Hempstock och hennes mamma och mormor som bor på gården som ligger längre ned vid landsvägen. Och i änden på vägen finns det en ocean. Eller ja, pojken ser bara en alldeles vanlig damm men Lettie säger att den är en ocean. Och eftersom Lettie är en ovanligt bestämd elvaåring får man väl tro på det då.

Men det är också Lettie som gör att pojkens rum och värld invaderas av en riktig orm vid namn Ursula Monkton. Ursula hotar pojken med alla möjliga straff om han inte gör som hon säger, tycks utgöra en farlig lockelse för pojkens lättledda pappa och inte ser mamma vad som försiggår i det tidigare så (relativt sett) trygga huset.

The Ocean… påminner mig en hel del om Coraline (kanske för att antagonisten är en kvinna?) men den tagit Coralines något barnsliga tilltal och gjort det hela till en avgjort vuxen historia. Eller också kanske det handlar om att Gaiman har renodlat Coalines teman och ramat in dem tydligare i en uppväxtkonflikt. För vad annat ska man kalla det när mer eller mindre varje sida beskriver händelser som understryker att barndomstryggheten är ett minne blott?

Och eftersom vår protagonist är en ensam liten kille som gillar att dra sig undan med böcker eller Gilbert and Sullivan-skivor är detta en historia som mycket väl skulle kunna vara av karaktären ”It was all in his head…”

Men det gör inte så mycket eftersom Gaiman har en omisskännlig stil som känns både episk och poetisk på en och samma gång. The Ocean… är ingen bok som griper tag i både hjärta och hjärna på samma sätt som mina absoluta favoriter men jag måste böja mig för dess förmåga att skapa en imponerande ”sense of wonder” på sina fåtaliga sidor. Gaiman gläntar på förlåten till livets mysterier och låter oss vara med och kika. Det är skrämmande, häpnande, sorgligt, förtröstansfullt och humoristiskt på en och samma gång. Som livet självt skulle jag kunna skriva om det inte vore för att jag står över sådana klichéartade uttryck…