När vi lämnade familjen Lambert i Insidious var det med en återerövrad son men också ett oroväckande foto i digitalkameran samt en strypt gammal dam i fåtöljen. I Insidious 2 har det hunnit gå kanske 12 timmar sedan dess och Renai sitter i polisförhör där hon med emfas hävdar att hennes Josh minsann inte är kapabel till några mediummord. Men är verkligen mannen som befinner sig mitt ibland dem Josh?

Nej, självklart inte, vilket vi ju förstod redan i slutet på första Insidious-filmen. Den där parasitiska anden som förföljt Josh sedan barnsben passade på att ta över hans kropp medan han befann sig i Further. Nu måste Renai alltså både handskas med vad som tycks vara fortsatta hemsökelser i huset (trots att Dalton nu är återbördad) med allt vad det innebär av läskiga krafsanden, självspelande pianon och babygåstolen från helvetet samt en make som tornar upp sig allt mer olycksbådande över sin lilla familj.

Även Josh mamma Lorraine anar oråd och slår sina påsar ihop med comic relief-odd couple-duon från originalet, Tucker och Specs, samt en gammal bekanting till Elise vid namn Carl. Tillsammans försöker de utröna vad det egentligen var för en typ som kan ha förföljt hennes son. Lyckligtvis visar det sig att Lorraine inte bara kan ta sig in i det nedlagda sjukhuset där svaret kan finnas, utan att det också fortfarande finns en massa journaler kvar (i strid med en hel uppsjö sekretessregler gissar jag. Eller också är det standardförfarande i USA att lämna journalarkiv intakta när man lägger ned sjukhus).

Nääää, alltså James Wan och Leigh Whannell, vad fasiken höll ni på med här?! Nog för att det kan vara suget med en uppföljare men då får man banne mig lägga lite mer än två seriemördarspökstrån i kors för att skapa något vettigt.

Fortfarande rör sig kameran och våra rollfigurer i fullkomligt enorma hus och det är kanske det som lockade in producenten Oren Peli i det hela? Peli regisserade första Paranormal Activity-filmen och fortsatte sedan att producera uppföljarna vilka jag skulle vilja påstå bland annat utmärker sig för att utspelas i väldigt stora hus. Kanske tack vare Pelis inblandning levererar också Insidious 2 lite dåligt grundad found footage. Samtidigt är produktionsbolaget Blumhouse absolut inte främmande för dylika (potentiellt mycket vinstgivande) billighetsfilmer, som exempelvis Paranormal Activity, Dark Skies och The Bay.

Alltnog, vi återser alltså found footage-greppet här eftersom Tucker alltid ska släpa med sig en videokamera. Det finns dock ingen som helst anledning till att vi plötsligt ska se vad som händer genom hans kameralins annat än att det blir svårt att bygga ännu en hel film på enbart hastigt uppdykande spökgestalter.

Samma utfyllnadskänsla får jag av Josh äventyr i Further vilka tydligt återkopplar till originalet. De scenerna fyller ingen funktion utöver att ge publiken som såg Insidious en slags igenkänningsbelöning när de nu bänkat sig inför Insidious 2.

Ingen av skådisarna är särskilt mycket sämre än i första filmen. Jag är istället benägen att lägga den mesta av skulden vid Leigh Whannells tröskel eftersom det är han som är ansvarig för detta dumma och tråkiga manus som bland annat kräver en hel del övermäktigt överspel från Patrick Wilsons Josh. Wilson är ok som en svennebanan-kille men seriemördarbatshitcrazy fixar han bevisligen inte.

Historien tar alltför enkla genvägar (de ”kvarglömda” journalerna), använder alltför övertydliga planteringar (burktelefonen) och utnyttjar alltför välbekanta grepp (ja, vi veeeet att det ska vara läskigt med gamla leksaker och roligt med ett odd couple. Ska vara. Inte är).

I vissa lägen funkar Insidious 2 inte alls som en uppföljare till det som de facto hände i originalet eftersom allt prat om att fortsätta livet som vanligt efter Elises olyckliga död och polisens misstankar mot Josh helt ignorerar det faktum att Dalton legat i koma i minst tre månader. Jag tror exempelvis inte att det är särskilt smart att låta en sondmatad patient trycka i sig en stor laddning spagetti det första han gör. Att faktiskt höra av sig till någon slags medicinsk expertis tycks inte finnas på kartan. Och när det gäller Josh hotfulla förslag att köra grabbarna till skolan – har Daltons ens en klass att komma tillbaka till med tanke på att de ju flyttade under hans komaperiod?

Insidious 2 är en krystad och onödig uppföljare. Har man inte mer att lägga till historien än så här känns det svårt att inte se hela produktionen som en ren incashning.

Demonstatus:
Insidious 2 är spökskräckis rakt av. Möjligen är mannen vi får återse från originalet som hotar baby Cali något mer, men han får ju inte sedan spela någon större roll. Istället har vi som sagt en karbonversion av en seriemördare vars motiv inte utvecklats en tum sedan 80-talsslashers och Thomas Harris. Och att seriemördarandar kan besätta folk har vi redan sett i såväl The Exorcist III som i X-Files.

Annonser