På ren princip skulle jag hemskt gärna vilja hålla med Josh Lambert när han uppgivet frågar sig ”How did the voice of reason become the bad guy here?!”. Samtidigt borde Josh inte ens behöva ställa den frågan eftersom han upplevt alla konstigheter som hänt hans familj samtidigt med oss tittare.

Visst, nog är det framförallt hustrun Renai som sett märkliga gestalter och hört mystiska röster i dottern Calis babymonitor (ärligt, jag skulle aldrig vilja ha en sådan mackapär, för tänk om man verkligen hör något sådant i den?!). Men hur var det nu med det där tjuvlarmet som drog igång och den vidöppna ytterdörren? För att inte tala om det faktum att sonen Dalton legat i en för läkarvetenskapen oförklarlig koma under tre månader.

Nej, punkten för voice of reason är för länge sedan passerad och innerst inne är nog Josh medveten om det också. Dags alltså för parapsykologerna/demonologerna/whatever Elise, Tucker och Specs att göra entré med en uppsjö av apparater. Vi som har sett lite övernaturlig skräckfilm vet förstås vid det här laget att den enda som betyder något är Elises mentala förmågor.

Jag kan förstå att James Wan blev lite less på att uteslutande förknippas med Saw-seriens tortyrporr. Ligger kanske inte en massa regissörsjobb och skräpar i just den genren… Så tillsammans med manusförfattarkompisen Leigh Whannell totade de ihop Insidious, en film som har mer gemensamt med Poltergeist och Paranormal Activity än Saw och Hostel. Krypande läskigheter och undflyende skuggor snarare än skrikande skräck och full frontal-förskärare.

Jag vet inte jag, av någon anledning hade jag fått intrycket av att Insidious skulle vara otäckaste filmen ever. Kanske den var det 2010? Nu, efter att dessutom ha hunnit klämma ett antal rullar just för detta tema, kan jag se att den innehåller fröet till något som skulle komma att bli en mer subtil blomma i The Conjuring.

Det känns som om Leigh Whannell velat klämma in allt för mycket i sin historia, hela grejen med astralprojektion blir krystad och det vräks på med alldeles för många olika skuggor (kvinnan i slöja, lillkillen i keps, mannen i långrock, det röda ansiktet, flickan med geväret). På samma sätt blir Joseph Bisharas speciella score alldeles för påträngande med sina vrålande stråkar och ett piano som kompositören av allt att döma metodiskt slår sönder i småsmulor.

Däremot har jag inga problem att förstå varför Wan fortsatt att jobba med Patrick Wilson. Både han och Rose Byrne känns naturliga och vanliga i sina respektive roller (även om jag inledningsvis hade svårt att släppa Neighbors-Rose, vilket blev lite schizofrent). Dessutom var det förstås roligt att välkomna Barbara Hershey (som spelar Josh mamma Lorraine) tillbaka i temat och att hon den här gången får behålla paltorna på.

Problemet med familjesituationen i Insidious är möjligen att det förekommer antydningar om oklara svårigheter innan den första flytten (“I just want things to be different in this house”), vilka sedan är som bortblåsta när allvaret börjar. Samtidigt var det lite roligt att filmen faktiskt vågat flippa könsrollerna som vi blivit så vana vid från exempelvis klassiker som Poltergeist och att det nu är Josh som måste rädda sin son.

Jag ska inte påstå att Insidious är direkt dålig, för ett sådant omdöme har den inte förtjänat. Däremot är den alldeles för övertydlig och lite klumpig i sina försök att skrämmas. Är man snäll skulle man kunna se det som lite av en valpig charm hos två filmskapare som fortfarande känner sig för inom sitt gebit. Vad jag däremot inte kan förlåta dem för är det absoluta slutet. Fy satan, vad jag längtar efter en skräckfilm som bara kan ta slut utan att lämna dörren vidöppen för allsköns uppföljarhemsökelser.

Demonstatus:
Nu ska vi se… Det finns alltså personer som har förmågan att i anden lämna sin fysiska kropp och röra sig i ett ”plane of existence”/dimension/whatever som kallas Further. Men genom en slags övernaturlig horror vacui står allsköns varelser på kö för att överta en kropp där anden för tillfället inte är hemma. Ju längre anden är borta från den fysiska kroppen, desto större är risken att någon eller något annat ockuperar den.

I just det här fallet råkar detta vara bland annat en demon, åtminstone är det den som tycks vara den starkaste och farligaste bland de presumtiva inneboende. Vi får dock inte veta så särskilt mycket om hen förutom att hen har en liten lair fullsmockad med clowndockor (apropå det där med övertydligheter) där hen tycker om att sitta och vässa sina klor på en liten slipmaskin så gnistorna ryker. Men allvarligt, Leigh och James, getklövar?!

Vi når väl aldrig full blown besatthet men med god hjälp av de andra varelserna skulle jag säga att vår demon lyckas åstadkomma både tvångsföreställningar, förtryck och hemsökelse. Well done!

Annonser