alt. titel: The Visitors

Jag har länge varit lite undrande inför Besökarna. Är den ett monumentalt magplask, enbart känd för att vara en klassisk kalkon, eller är den en slags svensk genreikon och genuint läskig? Dags att ta reda på det, svårare än så var det inte.

Frank Erikssons inställning till sitt eget företagande synes lika vårdslöst som Roddy Douglas från Flesh Eating Mothers. Ska man ta Frank som någon slags förebild verkar eget företagande mest gå ut på att man har obegränsade mängder tid att göra allt annat än att jobba samt köpa på sig både hus och bil innan man har adekvat täckning för stålarna.

Det där sista skulle Franks journalistfru Sara kanske ha ett och annat att säga om. Men hennes misslynta påpekanden att hon ”aldrig får komma till tals” ekar lite ihåligt eftersom hon (innan saker och ting började gå åt skogen) verkade lika uppspelt som maken över både bil och hus.

Vad som går åt skogen är inledningsvis dock lite oklart. Frank är den som tycker sig känna att något inte står rätt till i det nya huset. Han hör några slags tunga andetag, undrar över den låsta dörren på vinden (som är märkligt tom med tanke på hur mycket skräp som står i utplacerat i husets övriga rum) och tvingas åse hur hans noggrant uppsmetade tapetvåder gång på gång lossnar från väggarna i barnen Lotta och Peters rum. Allt detta medan Sara, Lotta och Peter, i likhet mer Lutz-familjen, tvingas åse hur maken och fadern tycks gå allt djupare in i någon slags tjurig psykos.

Förtexterna antyder att filmen är ett slags familjeprojekt. Joakim Ersgård har regisserat samt skrivit manus tillsammans med Patrik med samma efternamn. Patrik dyker också upp i rollistan. Håkan Ersgård har producerat. Enligt Wikipedia ska Joakim efter 1988 ha skaffat sig en ”omfattande erfarenhet av att regissera amerikanska TV- och B-filmer”.

Och det är kanske en rimlig väg att gå efter att ha skapat vad som skulle kunna vara den minst läskiga ”skräck”film jag kan ha sett på väldigt länge (om ens någonsin). Ganska länge skulle Besökarna lika gärna ha kunnat vara en film av Drömkåken-karaktär om det inte vore för den tjockt pålagda skrämselmusiken och vädret som ska signalera lite mindre komiska anslag.

Kjell Bergqvists Frank gör inte mycket för att rätta till det intrycket eftersom han antingen spexar runt med roliga röster medan han tapetserar, river upp mjölkpaket med tänderna, sammanbitet rotar i flyttlådorna efter ”spriten” (är vi förvånade över att denne monsterentreprenör inte lyckades sälja in sin idé?) eller med uppspärrade ögon och svettig panna letar efter vad som hemsöker hans hus och familj.

Men nu ska vi inte skylla allt på Kjell Bergqvist, här finns så många hål att stoppa konstigheterna i. Syftet med Patrik Ersgårds bananmumsande brevbärare torde ligga åt det humoristiska hållet och inledningsvis tror man detsamma om Johannes Brosts spökjägare. Jag menar, vem kan ta en sådan maläten mustasch på allvar? Särskilt som den kombineras med en tröja som önskar att den hade haft samma mod vad gäller mönster och färg som Bill Cosbys dito.

Där Besökarna tangerar någon slags läskighet torde snarare vara i vardagsdramat inom familjen (likheterna med The Amityville Horror ligger som synes på många plan). Lena Endres Sara försöker förgäves hålla geisten uppe genom muntert småprat under middagen och påhittiga förslag om vad de kan göra för att rätta upp familjens minst sagt prekära ekonomiska situation (”ta en lång skogspromenad”) men får inte stort mer än ett buttert ”Mmmmm” tillbaka från maken.

Så länge han känner sig uppåt kan han klappa henne på huvudet och försäkra henne om att allt kommer att fixa sig (han ska bara sälja sin briljanta idé först) men vid minsta motgång krackelerar allt och han tar sin tillflykt i imponerande mängder Löwenbräu, Carlsberg och Bass. Med tanke på hans parenting skills när Peter önskar sig en leksaksbil hoppas jag att han startat ett särskilt konto för att hantera sonens framtida psykologutgifter.

Besökarna är en film som medelst musik, ”skådespeleri”, skumrask och massiva sjok spindelväv försöker övertala sina tittare att bli rädda. Gissar jag i alla fall, för annars kan jag inte se någon större poäng med det hela. Nu får man förgäves ändå leta efter en sådan eftersom syftet är långt ifrån uppfyllt. Filmens eventuella fördel torde möjligen vara att nästan allt blir läskigt i jämförelse och att den därför kan utgöra en användbar benchmark-punkt för svensk genrefilm under överskådlig framtid. Sedan 1988 har alla filmmakare kunnat hävda ”Jaja, men den var i alla mer skrämmande än Besökarna”.

Demonstatus:
Oklart in i det sista för att sedan bli märkligt övertydlig på ett sätt som lämnar typ tusen oknutna trådar fladdrandes i vinden. Någon slags backstory får dock filmens lilla tomte i så fall leta reda på själv i närmaste grimoire. På sin höjd tycks han vara förmögen till hemsökelse.

Om du ändå är nyfiken på tomten kan han med fördel sökas upp på streamingtjänsten C More. Varför inte utnyttja tjänstens gratismånad för att se lite annan film också?

Jag kan också rekommendera en lyssning på två poddar som mer eller mindre gör en shot-by-shot-redovisning av Besökarna. Båda väldigt underhållande på sina väldigt olika sätt: Tveksamt och Vargtimmen.

Annonser