Besökarna (1988)

alt. titel: The Visitors

Jag har länge varit lite undrande inför Besökarna. Är den ett monumentalt magplask, enbart känd för att vara en klassisk kalkon, eller är den en slags svensk genreikon och genuint läskig? Dags att ta reda på det, svårare än så var det inte.

Frank Erikssons inställning till sitt eget företagande synes lika vårdslöst som Roddy Douglas från Flesh Eating Mothers. Ska man ta Frank som någon slags förebild verkar eget företagande mest gå ut på att man har obegränsade mängder tid att göra allt annat än att jobba samt köpa på sig både hus och bil innan man har adekvat täckning för stålarna.

Det där sista skulle Franks journalistfru Sara kanske ha ett och annat att säga om. Men hennes misslynta påpekanden att hon ”aldrig får komma till tals” ekar lite ihåligt eftersom hon (innan saker och ting började gå åt skogen) verkade lika uppspelt som maken över både bil och hus.

Vad som går åt skogen är inledningsvis dock lite oklart. Frank är den som tycker sig känna att något inte står rätt till i det nya huset. Han hör några slags tunga andetag, undrar över den låsta dörren på vinden (som är märkligt tom med tanke på hur mycket skräp som står i utplacerat i husets övriga rum) och tvingas åse hur hans noggrant uppsmetade tapetvåder gång på gång lossnar från väggarna i barnen Lotta och Peters rum. Allt detta medan Sara, Lotta och Peter, i likhet mer Lutz-familjen, tvingas åse hur maken och fadern tycks gå allt djupare in i någon slags tjurig psykos.

Förtexterna antyder att filmen är ett slags familjeprojekt. Joakim Ersgård har regisserat samt skrivit manus tillsammans med Patrik med samma efternamn. Patrik dyker också upp i rollistan. Håkan Ersgård har producerat. Enligt Wikipedia ska Joakim efter 1988 ha skaffat sig en ”omfattande erfarenhet av att regissera amerikanska TV- och B-filmer”.

Och det är kanske en rimlig väg att gå efter att ha skapat vad som skulle kunna vara den minst läskiga ”skräck”film jag kan ha sett på väldigt länge (om ens någonsin). Ganska länge skulle Besökarna lika gärna ha kunnat vara en film av Drömkåken-karaktär om det inte vore för den tjockt pålagda skrämselmusiken och vädret som ska signalera lite mindre komiska anslag.

Kjell Bergqvists Frank gör inte mycket för att rätta till det intrycket eftersom han antingen spexar runt med roliga röster medan han tapetserar, river upp mjölkpaket med tänderna, sammanbitet rotar i flyttlådorna efter ”spriten” (är vi förvånade över att denne monsterentreprenör inte lyckades sälja in sin idé?) eller med uppspärrade ögon och svettig panna letar efter vad som hemsöker hans hus och familj.

Men nu ska vi inte skylla allt på Kjell Bergqvist, här finns så många hål att stoppa konstigheterna i. Syftet med Patrik Ersgårds bananmumsande brevbärare torde ligga åt det humoristiska hållet och inledningsvis tror man detsamma om Johannes Brosts spökjägare. Jag menar, vem kan ta en sådan maläten mustasch på allvar? Särskilt som den kombineras med en tröja som önskar att den hade haft samma mod vad gäller mönster och färg som Bill Cosbys dito.

Där Besökarna tangerar någon slags läskighet torde snarare vara i vardagsdramat inom familjen (likheterna med The Amityville Horror ligger som synes på många plan). Lena Endres Sara försöker förgäves hålla geisten uppe genom muntert småprat under middagen och påhittiga förslag om vad de kan göra för att rätta upp familjens minst sagt prekära ekonomiska situation (”ta en lång skogspromenad”) men får inte stort mer än ett buttert ”Mmmmm” tillbaka från maken.

Så länge han känner sig uppåt kan han klappa henne på huvudet och försäkra henne om att allt kommer att fixa sig (han ska bara sälja sin briljanta idé först) men vid minsta motgång krackelerar allt och han tar sin tillflykt i imponerande mängder Löwenbräu, Carlsberg och Bass. Med tanke på hans parenting skills när Peter önskar sig en leksaksbil hoppas jag att han startat ett särskilt konto för att hantera sonens framtida psykologutgifter.

Besökarna är en film som medelst musik, ”skådespeleri”, skumrask och massiva sjok spindelväv försöker övertala sina tittare att bli rädda. Gissar jag i alla fall, för annars kan jag inte se någon större poäng med det hela. Nu får man förgäves ändå leta efter en sådan eftersom syftet är långt ifrån uppfyllt. Filmens eventuella fördel torde möjligen vara att nästan allt blir läskigt i jämförelse och att den därför kan utgöra en användbar benchmark-punkt för svensk genrefilm under överskådlig framtid. Sedan 1988 har alla filmmakare kunnat hävda ”Jaja, men den var i alla mer skrämmande än Besökarna”.

Demonstatus:
Oklart in i det sista för att sedan bli märkligt övertydlig på ett sätt som lämnar typ tusen oknutna trådar fladdrandes i vinden. Någon slags backstory får dock filmens lilla tomte i så fall leta reda på själv i närmaste grimoire. På sin höjd tycks han vara förmögen till hemsökelse.

Om du ändå är nyfiken på tomten kan han med fördel sökas upp på streamingtjänsten C More. Varför inte utnyttja tjänstens gratismånad för att se lite annan film också?

Jag kan också rekommendera en lyssning på två poddar som mer eller mindre gör en shot-by-shot-redovisning av Besökarna. Båda väldigt underhållande på sina väldigt olika sätt: Tveksamt och Vargtimmen.

13 reaktioner till “Besökarna (1988)”

  1. Jag har aldrig hört någon kalla Besökarna för något i närheten av en kalkon förut. Har nog aldrig hållit med dig så lite i en recension förut, kan inte skriva under på något, faktiskt, och är därför lite chockad 🙂 Det enda jag tycker är dåligt är själva dubbningen, som blev till på det sättet för att dom valde att skippa allt ljud under själva inspelningen för att det skulle bli lättare för filmen att dubbas utomlands.

    Tycker den lätt är Sveriges bästa skräckfilm med härlig atmosfär och flera genuint skrämmande scener. Ses varje år runt Halloween!

  2. Ja, jag tycker också att det är lite synd att jag inte lyckades se det du och många andra ser i Besökarna. Ledsen om jag fick dig att sätta morgonkaffet i vrångstrupen 🙂 Den enda svenska ”skräckfilm” som jag funnit genuint nöje i torde vara Evil Ed.

  3. Det är väl lockande att se demonen som ungarnas fantasifoster och metafor för faderns alkoholism och föräldrarnas destruktiva och sönderfallande relation? Att det finns de lagren trots tveksamma produktionsvärden tror jag bidrar till att filmen är så brett uppskattad. Och förstås att Kjell Bergqvist är så perfekt i rollen som den oberäkneliga alkoholisten och Lena Endre som passiv-aggressivt medberoende.

  4. Riktigt så usel är inte filmen – av och till är den lite småryslig. Bäst att tillägga att det var länge sedan jag såg den. Det som berör bäst är nog just det du nämner med familjens vardagsproblem. Minns att jag sätt och tänkte ”hur ska detta reda sig ekonomiskt” när jag såg filmen första gången.

  5. @Carl: Lite svårt med den tolkningen av demonen med tanke på att det bara är Kjelle som ser den… Sant att han dock gör en hyfsat rollprestation, det är väl bara att den är så otroligt malplacerad i den här filmen.

    @Filmitch: Det är svårt att inte få de ekonomiska tankarna i huvudet när man ser filmen 🙂

  6. @Sofia: Om demonen bor i flaskan så är det rimligt att det är han som hälsar på den. Med fantasifoster menar jag att barnen tänker i metaforer/eufemismer, ”nu går pappa upp på vinden och brottas med demonen igen, hoppas att han vinner och inte kommer ned besatt av den”.

  7. En helt galen jönsig svensk rulle detta! Mer som en urspårad komedi…ingen kan väl på allvar ha blivit ”skrämd” av detta?? Minns att vi skrattade hejdlöst på bio åt ”effekterna”… Och åt Brosts kofta! Myskoftan på! 😉

    MEN….underhållande på sitt sätt! Kjelle räddar ju dessutom hela rullen med sin hejsan-hoppsan-stil!

  8. Jag tänker att Besökarna kanske är den svenska varianten av The Room? Så dålig att den blir……en klassiker? 🙂

  9. @Fiffi: Fast det verkar ju finnas en hel del personer som tycker att den är genuint bra, vilket jag förstås tycker är lite märkligt 🙂

  10. Första gången jag såg filmen tyckte jag den var mycket underhållande och spännande rent allmänt f f a utifrån utmärkta skådespelarprestationer!! Både Lena Endre och Kjell Bergqvist tillhör mina favoriter! Man måste nog ha ett visst mått av psykologiskt sinne för att förstå att filmen är ett t drama som har många bottnar och speglar vad som händer i människors djupa skrymslen och är allvarligare än man tror! I sin genre är den riktigt bra! Många praktiska detaljer får man nog ta med en nypa salt och inte hänga upp sig på! Jag har sett om den många gånger – varje gång upplever jag nya intressanta synvinklar och stämningar! Inte det minsta kalkonfilm alls!

  11. @Maria: Varmt välkommen till kommentarsfältet, Maria. Jag vet att det finns många med dig som tycker mycket om Besökarna och det är helt uppenbart att jag hade problem att ta den till mig på samma sätt. Ibland är det ju så. Jag kan bara gratulera alla er som gillar den, det är alltid roligare att tycka om en film.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: