alt. titel: Riddarfalken från Malta

När man är inne på noirförfattare känns det som man förutom Raymond Chandler absolut inte får hoppa över Dashiell Hammett. Hammett ligger dessutom ett par år före i sin författarbana så då är det ju inte mer än rätt att kika på vad som sannolikt inspirerade Chandler (förutom Erle Stanley Gardner-noveller).

Det går raskt för privatsnokarfirman Spade & Archer att förvandlas till privatsnokarfirman Samuel Spade. Vid en stake out på uppdrag från en “Miss Wonderly” blir nämligen Spades partner Miles Archer skjuten. Möjligen kan man fundera på hur det där partnerskapet egentligen funkade, för Spade verkar betydligt mer störd över att såväl polis som den nyblivna änkan är på honom än över Miles död.

Men det är klart att han är nyfiken på att försöka reda i röran som “Miss Wonderly” lämnade efter sig och hon hör faktiskt av sig igen. Men nu kräver Spade korten på bordet och framför honom står därmed Brigid O’Shaughnessy, en kvinna med oklar bakgrund och ännu oklarare motiv.

Det enda som är uppenbart är att Brigid fruktar för sitt liv samtidigt som hon har något fuffens för sig som hon inte vill avslöja allt för mycket om. Ska hon kunna jonglera Spade för sitt eget beskydd utan att samtidigt behöva berätta exakt vad det är hon är ute efter? Och ska Spade komma att överleva den balansakten?

Jag inbillar mig att det är ganska uppenbart hur Chandler tog Hammetts Sam Spade och sedan drev honom lite ytterligare mot det gränsland i vilket Phil Marlowe verkar. Hammett har skrivit sin bok i ett tredjepersonsperspektiv och vi som läsare ges aldrig någon gräddfil in i deckarens känsloliv.

Istället kan vi av hans beteende och uttalanden dra slutsatsen att han är en lakoniskt stentuff man. Inget rubbar hans grundläggande stadga, vare sig mänsklig cynicism, amoral, slagsmål eller vapenhot. Han befinner sig mitt i ett intrikat spel om ett unikt och ovärderligt föremål men lyckas på något sätt själv undvika att reduceras till en spelare.

Det som i The Maltese Falcon kanske förvånar en nutida läsare (boken har ju ändå nästan 90 år på nacken) är de uppenbara homosexuella drag som ges till dess skurkar – Joel Cairo, Casper Gutman och Wilmer Cook. Särskilt Cairo framstår som feminint affekterad och viftar ständigt med lavendeldoftande näsdukar (är det Hammett som sett till att homosexualitet och lavendel för alltid är förknippade med varandra som exempelvis i uttrycket ”lavender scare”?). Cairo må kunna greppa en pistol med sina slappa handleder men att i handgemäng behålla den när motståndaren är Spade finns förstås inte på kartan. I slutänden blir droger det enda sättet för skurkarna att omanligt och fegt övermanna vår hjälte.

I läsningen av Hammett märker jag att jag saknar Chandlers cynicismer en smula. Hammett är lite mer ordentlig, inte lika hårdkokt som sin efterföljare och blir därmed lite platt. Samtidigt länder historien om ett närmast mytiskt, och förlorat, konstföremål Hammetts berättelse lite mer flair och exotism (något som Marlowes L.A. är kliniskt rent på). The Maltese Falcon är när allt kommer omkring en rejält underhållande rövarhistoria runt den mytomspunna falken. Och jag är ju som alltid en sucker för en bra historia

Annonser