Ouija (2014)

Laines bästis Debbie tar livet av sig och det lilla kompisgänget har svårt att förstå varför. Laine kommer på att hon och Debbie brukade leka med ett Ouijabräde (vilket alla amerikanska tonåringar uppenbarligen gjort någon gång under sin livstid) och vill prompt testa ett sådant för att kontakta Debbie. Varken pojkvännen Trevor, systern Sarah, kompisen Isabelle eller Debbies ex Pete tycker att det är en särskilt bra idé men ställer ändå upp eftersom ”It’s only a game”…

På oklara grunder finns det en uppsättning regler kring det här med Ouija-boarding och de bryter både Debbie och Laine mot samtidigt som det visar sig att det kanske finns en närvaro i Debbies hus som kanske inte är helt vänligt inställd till tonåringarna som försöker ”kommunicera”.

Beroende på om man vill bli packad eller hålla sig nykter kan finns det en uppsjö drinking games som man kan spela med en film som Ouija.

Dricka varje gång den Äldre, Utländska Kvinnan vet precis hur man handskas med andevärlden? Lite rund under fötterna (men hon borde vara förvisad från den här typen av filmer vid det här laget). Dricka varje gång det dyker upp en ”oväntad” vändning? Salongsberusad (men de är ändå för många…) Dricka varje gång filmen levererar en mer eller mindre genomtänkt hoppa-till-effekt? Packad. Dricka varje gång filmen levererar motsvarigheten till ett Tjechovskt gevär? Bladig. Dricka varje gång det påvisas att Sarah är bad news med skinnjacka, Doc Martens och en faiblesse för äldre killar? Dyngrak. Dricka varje gång någon säger ”It’s only a game”? Drängfull. Dricka varje gång man blir genuint skrämd av filmen? Fullkomligt torrlagd…

Av någon anledning hade jag fått för mig att Ouija skulle vara en bra film men det är möjligt att jag förväxlade den med snacket som förekommit kring prequelfilmen istället. För det här var ungefär lika roligt som att deklarera. Gediget, pålitligt, något som måste göras, men särskilt kul blir det aldrig. Filmen är inte direkt dålig, både skådisar och effekter funkar som de ska men slutresultatet blir ändå hela tiden platt och tråkigt.

Bara för att jämföra: jag har nyss suttit igenom alla Elm-Street-filmerna och medan den typen av fullkomligt stereotyp rollbesättning kan kännas lite tradig inser jag att den faktiskt också fylla ett värdefullt syfte. Tusen gånger hellre umgås jag med Arga tjejen, Stoner-killen eller The Jock än att behöva spendera 90 minuter med de här tråkmånsarna. Gnistan mellan Laine och Trevor (som ska föreställa kära tonåringar…) är lika levande som en råttgiftsimpregnerad pudel. Laine verkar nästan ha en bättre relation till Debbies ex Pete men manuset gör inget av den potentialen.

Ouija ägnar också märkligt mycket tid åt att etablera Laines syster Sarah som en slarvmaja och troubled teen, vilken smyger ut om kvällarna och hänger med alldeles för gamla killar som lurkar utanför huset i sina bilar. Fair enough, men då kanske man också ska se till att den personligheten ges en chans att faktiskt betyda något för själva grundhistorien eller slutuppgörelsen, men icke.

Som en introduktion till skräckfilmsgenren kanske Ouija kan tjäna ett syfte eftersom den som sagt är så kapitalt oläskig men varför ödsla tid på en dålig film?