Superswede: En film om Ronnie Peterson (2017)

Härförleden (ok, så det var ett helt år sedan nu…) var det något slags jippo i Örebro. Race Day. Jag uppfattade inte så mycket mer än att man varnade i förväg om att det skulle komma att bli ett jävla oljud och att halva centrum skulle spärras av för biltrafik av den vardagligt trista sorten. Föga anade jag då att jag ett år senare skulle se en dokumentär som gav besked om vad det hela handlade om.

Superswede är filmen som öser posthum kärlek och uppskattning över Ronnie Peterson, Formel 1-föraren som dog 1978 efter en krasch på den italienska Monza-banan. För en sådan som jag, som på nypet känner igen namnet, är det förstås omöjligt att avgöra hur mycket av hyllningarna som är sanna (i den mån något kan sägas vara ”sant”) och hur mycket som färgas av att ett gäng äldre män får en chans att sitta och prata om yngre och gladare dagar. Racing på den tiden var ”glamorous, colourful and exciting”.

För ska man tro Ronnie Petersons överlevande kollegor och kompisar var han uteslutande en hyvens prick, grabben hela dan, en prestigelös arbetsmyra och en högkvalitativ naturtalang när det handlade om att köra bil jättejättefort. I de intervjuer som finns med i Superswede syns å andra sidan verkligen inget som skulle motsäga den bilden. Peterson verkar alltid mjuk och lugn, charmigt valpig och oerhört anspråkslös. Många av hans miljon-bilar som kostat blod, svett och tårar att utveckla, bygga och underhålla kallar han för ”bra skrot”.

Men samtidigt är det kanske inte så konstigt att Peterson präglats av en anspråkslös uppväxt i det svenska folkhemmet. Inklusive en far som tack vare ouppfyllda ingenjörsdrömmar byggde både go-karts och formel 3-bilar åt sin racingntresserade son.

Nej, detta är ingen film som tar sig för att lufta någon smutsig byk i den mån det skulle kunna finnas någon sådan. Den är så pass rättfram i det avseendet att det faktiskt blir problematiskt när den mot slutet närmast i förbifarten nämner att hustrun Barbro tog makens död mycket hårt. Sedan en bild på en gemensam gravsten där hennes död anges till 1987, bara nio år efter Ronnie. Och det är allt vi får veta. Inte heller få vi någon som helst insikt i hur uppväxten tett sig för dottern Nina som föddes 1975, trots att hon får inleda hela filmen med ett besök på Monza 2016.

Eftersom jag innan Superswede var så totalt okunnig om all things racing fick jag mig ändå till livs en hel del intressant information som gjorde filmen klart sevärd för min del. Den tecknar en bild av 70-talets formel 1-värld präglad av kamratlig konkurrens. All intervjuade intygar på heder och samvete hur gemytligt det var på tävlingarna, på de gemensamma hotellen efter tävlingarna samt på flygresorna fram och tillbaka över Atlanten. På banan tävlade man mot varandra men när ett lopp var avgjort umgicks man.

All denna trivsamhet försiggick dock i ett sammanhang som alla är lika rörande eniga om i praktiken var ett dödens väntrum. Vi får samtida intervjuer med förarhustrur som antingen förgås av nervositet under ett lopp eller gör tappra försök att överhuvudtaget inte tänka på sannolikheten för att deras män ska dö en eldfängd död. Kruxet vid krockar och krascher var nämligen inte sällan att den tunna plåten (max 0,7 mm på sina ställen) knycklades ihop som en läskburk och därigenom hindrade en eventuellt överlevande förare från att ta sig ut innan bensintanken gick upp i rök.

Superswede berättar sin Ronnie- och racinghistoria rättframt och enkelt, tar sig inga friheter med dokumentärkonceptet. Det är talking heads plus samtida nyhetsklipp, intervjuer och stillbilder. Från gång till annan kan jag väl tycka att det inte är superspännande med alla dessa privata foton och hemgjorda filmer, men en lika syndare det avseendet som sömnpillret Jag är Ingrid var Superswede absolut inte. Däremot blir jag störd över att filmen prompt måste peta in dottern Nina, för hon gör ärligt talat varken till eller från. Snarare bryts flödet när hon plötsligt ska sitta och humma instämmande medan Emerson Fittipaldi berättar en Ronnie-anekdot. Generiska uttalanden som ”för mig var han bara ’pappa’” ger inget mervärde.

Summa summarum en helt ok dokumentär där jag tar med mig åtminstone tre saker. Emerson Fittipaldi är knöligare än Walther Matthau i fejjan. Jackie Stewart har universums raraste skotska dialekt. Och jag blev riktigt sugen på att se om Rush.