När jag såg Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman kom jag på mig själv att sitta och nicka förnumstigt medhåll. Allt eftersom filmen fortskred tyckte jag mig känna igen historiens yttre ramar — journalisten Arvid Stjärnblom och konstnärsdottern Lydia Stille älskar varandra till vanvett i unga år men att gifta sig är av rent ekonomiska skäl inte att tänka på. Istället väntar de några år och inleder sedan en utomäktenskaplig affär som i likhet med alla sådana affärer givetvis inte slutar i lycka utan i besvikelse och bedragna äkta makar.
Jag tyckte mig också komma ihåg tillräckligt mycket av Söderbergs förlaga för att se att filmen i betydligt högre utsträckning lyfter fram kvinnorna, givetvis Lydia men kanske alldeles särskilt Arvids förfördelade hustru Dagmar. Söderbergs huvudperson är utan tvekan den passive Arvid men jag mindes faktiskt inte i hur pass stor utsträckning berättelsen ändå på något sätt ställer sig på hans och många andra mäns sida.
Eller gör den det? Jag känner hur mina uppfattningar om bokens perspektiv blir som ett rö i vinden, far än hit, än dit. Det är exempelvis ganska många scener där mulliga mansgrisar får gnugga varandra på ryggen medan de fäller kommentarer till både höger och vänster om galanta damer samt inmundigar en hel del sprit (”En söt flicka, men redan lite för nerflirtad”). Samtidigt är Söderbergs stil så pass neutral att jag har svårt att få någon känsla för vad han själv tycker om det han beskriver.
Ska de scenerna vara ett framhållande av manlighetens förträfflighet gentemot det svagare könet eller en realistisk beskrivning av hur män pratade sins emellan i början på 1900-talet? Är Lydias agerande gentemot Arvid obegriplig och kvinnligt nyckfullt eller bara ett utslag av den velighet som kärleken faktiskt kan innebära? Jag tänker att det är så mycket Arvids egen bok att mycket av det som händer snarare blir ett utslag av hans individuella personlighet och syn på världen.
Eftersom jag nu ändå har filmen i relativt färskt minne uppstår föga förvånande de största kontrasterna när jag läser boken i skenet av Pernilla Augusts och Lone Scherfigs tolkning. I Söderberg och Arvids ögon kommer exempelvis en nedvärderande kommentar om hur teatraliskt Dagmar beter sig när hon får veta hur det ligger till. Av det märktes förstås inget i manuset. Dessutom har filmen gjort Lydias åldrige make klart hårdare och mer oresonlig. Söderberg låter henne inte uttrycka särskilt mycket sorg och ånger över att behöva lämna sin dotter eller också skulle det kunna vara så att det är Arvid som inte har lust att lyssna på sådana klagomål. Hans relation till sina egna döttrar framställs knappast som ett under av faderskärlek.
Det är kanske ändå det här som är bokens styrka, att den får lov att vara så här ambivalent? Dessutom tycker jag om Söderbergs språk, knapphändigt och samtidigt poetiskt på ett sakligt sätt (”Han ringde för tredje gången. Ingen öppnade. Han gick på en krog och söp förfärligt”).
Författaren har tryfferat sin bok med en avsevärd mängd tidsmarkörer, allt ifrån världspolitiska händelser till den kungliga huvudstadens aktuella operarepertoar. För min del var det kanske inte just de avsnitten som var de mest spännande att läsa. Är man på det humöret kan man för all del också fundera över vad det egentligen är som drar Arvid och Lydia till varandra. Något större intellektuellt utbyte dem emellan får vi inte ta de av och samtidigt framstår relation baserad på något avsevärt stadigare än ren fysisk lust.
På ett sätt påminner jag väl om Arvid själv i min läsning av Den allvarsamma leken. Han är också ett rö, en förunderligt passiv huvudperson som låter sig kastas än hit, än dit av livets strömmar. Vilka förvånansvärt ofta dirigeras av kvinnorna runtomkring honom.
Rörliga bilder och tryckta ord 