Som ofta konstaterats i den utmärkta podden Snedtänkt händer det inte sällan att Det Ironiska Förhållningssättet biter sig själv i svansen. Man närmar sig en bok, en film, en genre med utgångspunkt i att man sannolikt kommer att få ta del av något riktigt uselt men att det ändå kan vara underhållande för stunden. Dessutom är det förstås ok för någon med min egen högtstående smak att pröva på det usla eftersom jag ju gör det Ironiskt.

Riktigt så hårdraget var kanske inte mitt beslut att ge Vampire Academy en chans men jag ska villigt erkänna att jag knappast förväntade mig att Richelle Meads böcker skulle vara särskilt mycket bättre än vare sig de som kommer från Stephanie Meyer eller Charlaine Harris. Men de senaste årens djupdykningar i vampyrfiktionen hade ändå gjort mig lite nyfiken.

Det uppmärksamme läsaren har säkert redan lista ut vad som hände – jag upptäckte förstås med en viss förvåning att jag ju faktiskt tyckte bokserien var riktigt underhållande. Det som började i jag-kan-ju-i-alla-fall-lyssna-på-en-när-jag-diskar ledde till att jag tog mig igenom alla sex delarna.

Richelle Mead har i vissa delar åkallat vampyrismens centraleuropeiska och slaviska ursprung, inte minst vad gäller begrepp och namn. Seriens huvudperson, Rose Hathaway, är nämligen en så kallad dhampir, ett resultat av sex mellan en moroi (vampyr) och en människa eller annan dhampir. Det viktigaste dhampirs har att göra är att vara väktare åt moroi eftersom de ständigt hotas av döda (samt genuint onda och känslolösa) vampyrer, strigoi.

Därför går både Rose och bästa moroi-kompisen Lyssa på St. Vladimir’s Academy som ligger någonstans i Montanas ödemarker. Förutom matte och geografi lär sig Rose och hennes klasskompisar också allt som krävs för ett kommande liv som livvakt åt moroi. Inte minst att hantera den silverpåle som är det enda sätt man kan ta död på en strigoi.

De första böckerna tilldrar sig alltså inom ramen för St. Vladimir och är i mångt och mycket klassiska high school-böcker medan hela serien (i likhet med i princip varenda chose one-serie som kommit de senaste åren. Vi borde inte längre bli förvånade…) beskriver en utveckling mot självständighet och vuxenskap.

Inledningsvis handlar det om att hantera bitchiga klasskompisar, självskadebeteenden och ryktesspridning om att tillåta moroi-killar suga ens blod medan man har sex (det tycks aldrig vara lika stigmatiserande med sex och blodsugande mellan kvinnliga vampyrer och manliga dhampirs). Men allt eftersom äventyren blir mer och mer…äventyrliga kommer det också i allt högre utsträckning att handla om plikter och åtaganden som kanske inte alltid är så smakliga.

En stor del av denna vuxenskap bygger förstås på kärlek och Vampire Academy skulle väl knappast kvalificera för en ungdoms-vampyr-serie om det inte vore så att Rose bli handlöst förälskad i den äldre och tillknäppte (samt…dare I say it…brooding) Dimitri. Ständigt iklädd lång läderrock. Som hos föregångaren Meyer är kärleken enkel i det avseendet att den är så perfekt att Rose och Dimitri i slutänden aldrig behöver fundera på om de ska vara tillsammans eller inte. Deras medvetanden och kroppar är i total synk. De är beredda att göra vad som helst för varandra och var och en gör den andre till en bättre människa. Första gången de har sex är givetvis heeeelt awesome och mindblowing och what have you not.

Det som gör att jag ändå har lite lättare att sväja Vampire Academys kärleksfixering jämfört med Twilight är två saker. Det läggs stor vikt vid relationen mellan Rose och Lyssa. De är inte bara bästa kompisar utan har en övernaturlig koppling sins emellan. Jag upplever att deras relation framhålls som nästan lika viktig som den mellan Rose och Dimitri, inte minst eftersom Rose lever sitt liv med utgångspunkt i att hon ska bli Lyssas väktare när de gått ut skolan.

Väkteriet är förutom Dimitri och Lyssa också en betydelsefull del av Roses liv och även här tycker jag att det är stor skillnad jämfört med exempelvis Twilight. Rose vet (eller tror i alla fall att hon vet) precis vad hon ska göra resten av sitt liv och väktarlivet är också något som ställer vissa krav på disciplin. Trots att Rose framställs som något av en frifräsare (bästa väktarnovisen i sin årskull, vem hade trott något annat?) finns det också situationer när hon faktiskt biter ihop och lyder order även om det tar emot.

I vissa avseenden skulle det alltså kunna ligga nära till hands att kalla Vampire Academy för en lite “vuxnare” vampyrserie. Stort fokus på sex, omöjlig kärlek och mer eller mindre vansinniga äventyr tar emellertid effektivt kål på den tendensen. Men jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag ändå varit klart underhållen under tiden jag hängt med Rose och Lyssa under deras sex bokäventyr.

Sammanvägt betyg för hela serien

Annonser