Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.

Fast det är ju snarare för äventyren med grevinnorna och baronessorna som Giacomo Girolamo Casanova blivit känd. Att hans memoarer med det prosaiska namnet Histoire de ma vie skulle vara en av de främsta källorna som finns om livet och sederna i hans samtid är kanske mindre välbekant.

Och allt sådant skiter, föga förvånande, även filmen som bär hans namn högaktningsfullt i. I snabbspolnings-mode får vi ta del av scener som man förstås förväntar sig i en film om mannen som givit sitt namn åt mer eller mindre patologiskt kvinnotjusande. Heath Ledgers Casanova hoppar från den ena sängen till den andra, varken gifta kvinnor eller nunnor (som ju ska vara gifta med Gud) är honom främmande. Hans rykte i Venedig är sådant att en natt med den store mannen tycks kunna vara värt evig fördömelse i helvetet. Fan tro’t…

Meeeeen, som i vilken generisk romcom som helst dröjer det inte länge av speltiden innan den evige hjärtekrossaren stöter på en kvinna som får honom att omvärdera det liv han dittills levt. Och hon gillar att klä sig i manskläder… Givetvis enbart för att kunna konkurrera med männen på en intellektuell arena, för Francesca Bruni är en smart donna som tyvärr sedan länge är bortlovad till en äldre affärsman som hon aldrig träffat. Föga förvånande är giftermålet familjens enda chans att inte behöva tigga sig igenom tillvaron efter att Francescas pappa dött.

Nej, alltså Lasse Hallström, det här var otroligt beige. Själva storyn är som sagt en karbonkopia på varenda förväxlingsromcom som någonsin producerats, ända fram till det förutsägbart lyckliga slutet för alla inblandade. Ledgers Casanova försöker hitta balansen mellan blondinen Victoria som spelas av Natalie Dormer och brunetten (hon är ju intelligent!) Francesca spelad av Sienna Miller. Samtidigt är Francescas bror dödligt förälskad i Victoria. Surprise, surprise…

Det som väl möjligtvis skulle göra att Casanova avviker från mängden är att han samtidigt jagas av katolska kyrkan som vill göra sig av med den misshaglige mannen vilken mer eller mindre stoltserar med sitt förakt inför kyrkans moral. Men eftersom Jeremy Irons varken är mer eller mindre än en bister Jeremy Irons i peruk blir det inte så mycket av hans strikte biskop.

Det är över huvud taget ett problem som kletar sig fast vid hela filmens skådisensamble, ingen av dem känns det minsta trovärdig som 1700-talsmänniskor. Faktum är att ingen av dem känns trovärdig som någon annan än de själva. Om det beror på Hallströms personregi, manuset av dramatikerrävarna Michael Cristofer och Jeffrey Hatcher eller att skådisar som Heath Ledger må ha varit stora namn men som kanske inte alltid presterade storverk låter jag vara osagt.

En skurk i dramat är dock också det faktum att hela Venedig känns som en enda stor kuliss. Man får ingen som helst känsla för hur skitigt det måste ha varit eller hur mycket kanalerna måsta ha luktat mitt i sommaren. Alla gator är rena, kläderna pråliga och tandgarnityren jämnvita. Den ende som avviker från normen är Phil Davis som den nedsupne författaren Bernardo Guardi och då är liksom hela poängen att han ska vara skitig, sluskig och ha ruttna tänder.

I likhet med allt för många romcoms är också både historia och personporträtt som den tunnaste av fernissor på den påkostade ytan. Vi får aldrig veta hur Casanova lyckades bli den tjejtjusare som han är. Att man kan tolka hans maniska liggande som tragiskt finns inte på kartan (vi är alltså långt från Shame här om ni inte redan gissat det). Francesca finns med som något slags genusmässigt men samtidigt totalt anakronistiskt alibi. Vad jag kan läsa mig till hade Casanova förvisso ett förhållande med en Francesca men hon ska ha varit en sömmerska vilken levde mer eller mindre som hans hushållerska. Inte riktigt lika romantiskt, alltså.

Casanova är urtypen för den sortens film som känns klar när halva speltiden fortfarande återstår. Inte ens Heath Ledger kan rädda den här spiksoppan trots att jag gjorde mitt bästa för att frammana Jokern.

Annonser