alt. titel: Från andra sidan, Fragile

Det var kanske tur att jag inte kände igen det spanska regissörsnamnet Jaume Balagueró. För hade jag varit medveten om att dagens film kom innan den otroligt läskiga found footage-rullen [Rec] hade jag nog haft betydligt större förväntningar på Frágiles. Och det hade nog inte varit så lyckat.

Eftersom Frágiles är en brittisk-spansk samarbetsproduktion får vi följa med till Isle of Wight. Där är man i full färd med att lägga ned det anrika Mercy Falls-sjukhuset och nu återstår endast ett fåtal patientbarn. Men något står inte rätt till, sjuksköterskor och barn blir mer eller mindre skrämda från vettet av en ondsint närvaro som knäcker sköra barnskelett på löpande barn.

Nattsköterskan Susan blir så uppjagad att hon hastigt och lustigt slutar sin anställning och som ersättare kommer Amy till ön. Hon knyter snabbt vänskapsband med den föräldralösa flickan Maggie som kan berätta om en ”mekanisk” flicka, Charlotte, som, brukade komma och prata med dem om nätterna. Samtidigt händer det allt konstigare och värre saker på sjukhuset, från krånglande hissar till dödliga attacker på personalen.

Mjaä… Det man väl får ge Jaume är att han gjort en jäkla uppryckning genom att gå från den här mellanmjölken till den extrafeta skräck-vispgrädde som är [Rec]. Inget av det som händer på sjukhuset och ön går utöver det man redan sett i tonvis med andra spök- och hemsökelsefilmer och det finns heller inte mycket av stämning eller effekter för att väga upp det generiska innehållet.

Manusmässigt finns dessutom en hel del problem eftersom händelseutvecklingen ofta känns otroligt forcerad, påskyndad av en orimligt upprörd Amy (spelad av Calista Flockhart). Hon ska ha något slags trauma i bakgrunden men det skissas upp alldeles för snabbt för att hennes brådstörta aktioner ska få tillräcklig trovärdighet. Som så ofta i filmer som inte känns riktigt genomarbetade finns också en hel del antydningar som sannolikt är tänkta att vara olycksbådande men som bara känns halvfärdiga eftersom de lämnas hängande utan något tydligt avslut.

Samtidigt blir antydningarna som rör just det som hänt på sjukhuset och som förstås är orsaken till alla läskigheterna väl övertydliga och de ledtrådar som Amy hittar väl bekväma. Som exempelvis det faktum att hon relativt omgående springer på en liten filmburk på den sedan 60-talet övergivna och igenbommade andra våningen. En filmburk vars innehåll händelsevis ger henne och den övriga personalen (med läkaren spelad av Richard Roxburgh i spetsen) tillräckligt med information för att kunna lista ut vad som hänt.

Det rent tekniska hantverket i Frágiles är kompetent men inte så mycket annat. När den spöklika gestalten väl dyker upp är den i och för sig också helt ok men vid det laget har man redan gett upp och den mekaniska Charlotte förmår inte skrämmas särskilt mycket.

Frágiles kan man med gott samvete hoppa över om det inte är så att man är orimligt nyfiken på vad Calista Flockhart pysslat med sedan Ally McBeal.

Annonser