alt. titel: Them

Förra årets obegripliga tyska superhit Toni Erdmann målade ingen särskilt smickrande bild av Rumänien och Bukarest även om det framställdes som ett land och en huvudstad vilka mest av allt åkt på en nitlott i den globala ekonomins tombola. Ils är en film som inte på något sätt gör bilden av Rumänien särskilt mycket mer positiv.

Clémantine och Lucas har flyttat från Frankrike till Rumänien. Kanske ett lite otippat val, men vi får anta att det var Clémantines jobb på den franska skolan i Bukarest som drog. Lucas är nämligen författare och har han bara datorn med sig kan han -spela dataspel- jobba i princip var som helst.

Det gör han i ett stort och vackert men något nedgånget och inte minst avlägset beläget hus. Exakt varför paret valt att bosätta sig här istället för i en lagomt stor och trivsam lägenhet i Bukarest är oklart men spelar mindre roll för snart blir det åka av. Efter en avslappnad och mysig fredagskväll med god mat, gott vin och lite sex får nämligen Clémantine och Lucas oväntat besök. Och de har helt slut på Gevalia-kaffe.

Jag måste erkänna att jag hade stålsatt mig en smula inför titten på Ils eftersom jag hade fått intrycket av att denna fransk-rumänska skräckis skulle vara något alldeles i hästväg. Och visst, det är en mycket kompetent gjord skräckfilm. Inte minst eftersom home invasion-temat är så ruggigt effektfullt.

Regissörer och manusförfattare David Moreau och Xavier Palud har dessutom varit smarta nog att hålla sin film i ganska strama tyglar och vi får inte träffa så många fler medspelare än Clémantine och Lucas. Allt fokus ligger på orättvisan och obegripligheten i deras situation och deras utsatthet.

Filmen blandar flera olika kameravinklar på ett förtjänstfullt sätt, allt från övervakande ovanifrån-perspektiv till involverande skakig handkamera, smygande offer-PoW och olycksbådande fasta bilder på ödsliga korridorer i det alldeles för stora huset. Vi har förstås också både snabbt förbiilande förövargestalter och stationära siluetter vilka efter en blinkning är som bortblåsta.

Vi får inte egentligen veta så värst mycket om vare sig protagonister eller antagonister. Det vi får se av Clémantine och Lucas avslappnade relation räcker alldeles utmärkt för att etablera dem som tillräckligt trovärdiga och trevliga medmänniskor för att vi som tittare ska kunna identifiera oss med dem i utsattheten. Av antagonisterna får vi se så lite att det länge är hugget som stucket om de är verkliga eller några slags övernaturliga skogsväsenden som av oklar anledning tagit illa vid sig av parets inflyttning i huset.

Möjligen är det här filmens svaghet ligger för min del. Jag tyckte Ils var milt obehaglig men inte direkt skrämmande. Det beror till stor del på att jag ändå relativt tidigt misstänkte att filmens antagonister var av kött och blod. I det perspektivet blev deras beteende och förföljelse av offren lite väl utstuderad och inte minst remarkabelt förutseende. Det känns som om de borde ha besatt övernaturliga krafter för att så framgångsrikt kunna mota varje initiativ från Clémantine och Lucas på det sätt som de gjorde.

Sedan gissar jag att man kanske ska bli mer drabbad av filmens sinistert lakoniska avslutning men inte heller detta tycks vara min grej eftersom jag blev lika lite skrämd, deprimerade eller äcklad av ungefär samma grepp i Eden Lake.

Ils är verkligen ingen dålig film, särskilt inte med tanke på den genre den tillhör. Men eftersom jag nu hade stålsatt mig inför en rejäl åsnespark blev den resulterande blåtrampade tån nästan lite snöplig i sammanhanget.

Annonser