Stephen King skapade sin Richard Bachman-pseudonym för att få en chans att klämma ur sig böcker i en lite annan stil än hans trogna läsarkrets var van vid. Mer sci-fi, bistrare, mer gritty, mindre av saga över sig.

Så från den utgångspunkten kan steget tyckas väldigt långt till Arnold Schwarzenegger i guldspandex. Men nu snackar vi 80-tal och då är spandex the way to go. Kanske är det dock lite synd att det är just Arnie i spandex, ständigt redo med en lika putslustig som uppenbar oneliner (”He had to split…”), som blivit sinnebilden för The Running Man.

För när jag ser filmen den här gången blir jag faktiskt slagen av alla dess kvaliteter och då består de som sagt inte främst av vare sig Arnie, en gulligt läspande María Conchita Alonso eller en närmast fyrkantig och skrikande Jesse Ventura.

Nej, det är beskrivningen av ett krasst underhållningssamhälle som slår igenom och som faktiskt är riktigt bra (och därmed skrämmande). Överdriven, visst, men ändå inom en genre som känns välbekant. Bröd och skådespel åt folket. The Hunger Games handlar förvisso om ungdomar, men så här i backspegeln är likheterna uppenbara. Inte minst försöken att inifrån spelplanen försöka infiltrera och ta över Maktens nätverk för att kunna visa folket Sanningen.

Styrkan ligger i design och scenografi av alla TV-scenerna men desto mer i Richard Dawson som Damon Killian. En nedtonad och avsevärt mer skrämmande TV-värd än Stanley Tuccis fullkomligt urflippade Caesar Flickerman. Och för Dawson att ha den effekten på mig, som inte ens visste att han var TV-lekledare på riktigt, det är inte illa pinkat. Att Dawson som sagt tydligen var programledare för det klassiska Family Feud gör det ännu mer imponerande att han ställde upp och levererade en så pass svidande bild av i allt väsentligt sig själv.

I vissa filmer kan man notera att det finns är ett starkt koncept, men sedan inte så mycket mer. I fallet The Running Man skulle jag vilja påstå att konceptet faktiskt är tillräckligt starkt för att kunna bära en stor del av filmen på sina axlar. Det är kanske inte superbt förvaltat och filmen övergår -inte sällan- väldigt ofta i det rent löjeväckande och pajjiga, men jag tycker ändå att filmidén lyser igenom här och var på ett sätt som jag inte har tänkt på tidigare.

Och så musiken. Musiken är freakin’ awesome! Av ingen mindre än 80-talsmannen Harold Faltermeyer. Det är nästan så man vill att de rätt häftiga förtexterna ska fortsätta lite till istället för att få en grymtande Arnie som vägrar skjuta ned kvinnor och barn.

Men nej, jag försöker inte hävda att The Running Man är tidernas sci-fi-rulle. Behandlingen av ett samhälle som förtrycker folket genom att ge dem vad de helst av allt vill ha har gjorts mer raffinerat i andra berättelser. Så fort allt som handlar om Arnie eller motståndsrörelsen är i fokus blir det ofta så överdrivet eller fånigt att det är skämskuddevarning å filmens vägnar. Även om det inte saknar sina komiska poänger.

Däremot skulle jag vilja påstå att de kvaliteter den faktiskt har (och som det bara tog mig typ tio tittningar för att upptäcka och uppskatta…) allt för sällan uppmärksammas.

Annonser