Carnival of Souls (1962)

alt. titel: De infernaliska

Overkligt länge efter att bilen med de tre flickorna krashlandade i floden kravlar sig Mary Henry upp på strandbrinken. Men att krypa ihop i ett hörn och tycka synd om sig själv eller sörja sina drunknade väninnor ligger inte för Mary. På mindre än en vecka är hon på benen och lämnar hemstaden för ett jobb som organist i Utah (som hon blivit erbjuden innan olyckan? Oklart…)

Hon installerar sig som en av två hyresgäster hos den äldre mrs. Thomas och nästa dag träffar hon sin nye arbetsgivare i kyrkan som ska bli hennes arbetsplats. Frid och fröjd? Klappat och klart? Säcken hopknuten?

Nope. Njet. Nein. Non. Förstås inte. Carnival of Souls skulle knappast ha gått till historien som en kultskräckis om det värsta som händer Mary är påstötningarna från hennes enormt påflugne rumsgranne John Linden. Redan under bilfärden till Utah ser Mary en hålögd och vitsminkad man – speglad i bil- och fönsterrutor, mitt i vägen, i huset där hon hyr sitt rum. Åsynen gör henne fullt förståeligt rädd och obehaglig till mods.

Detsamma gäller den märkliga och skrämmande orgelmusik som hon hör av och till, gärna i samband med att den otrevlige mannen dyker upp. Dessutom känner hon en oförklarlig dragningskraft från det övergivna danspalatset och tivoliområdet som ligger strax utanför staden. Som om detta inte vore nog upplever hon också tillfällen när hon är som avskuren från omvärlden, utan möjlighet att höra andra människor eller kommunicera med dem.

I likhet med Jacob’s Ladder är Carnival of Souls en film som görs en otjänst när den marknadsförs som en skräckfilm. Detta är verkligen ingen typisk skräckfilm, den är till och med så atypisk att jag tvekar inför att kalla den ”skräck”. Det är snarare en märklig film som i vissa stycken skapar en lätt obehaglig atmosfär och en stämning där man inte vet riktigt vad som verkligen händer Mary eller varför.

Mitt problem med Carnival of Souls ligger på flera plan. Det är en ganska amatörmässigt gjord film och många av skådespelarna är inte särskilt duktiga. Dess stämning bygger i allt för hög grad på att Candace Hilligoss, som spelar Mary, antingen ska vara helt hysterisk eller nollställd.

Det finns inte heller någon tydlig linje i det som Mary ser och upplever eller tycker sig se och uppleva. Det kan förstås vara så att den här osäkerheten är högst medveten från regissör och manusförfattaren med det lustiga namnet Herk (egentligen Harold Arnold) Harvey. Själv har jag dock svårt att undfly känslan av att den gode Harvey faktiskt inte visste riktigt vart han ville att hans film skulle sluta.

Bland ledtrådarna skulle jag säga att de som tydligast hör ihop är de som antyder att Mary under hela filmens gång faktiskt är död, hon har bara inte insett det själv. Hon omnämns tidigt som en tyst och tillbakadragen men mycket viljestark ung kvinna. Hon säger sig inte vara särskilt trakterad av andra människors sällskap men får lära sig den hårda vägen att det inte är särskilt trevligt att bli behandlad som om hon inte ens fanns. Trots det vägrar hon ta emot hjälp från vare sig läkare eller präst.

Det finns också många alluderingar till att hon skulle vara utan själ. Hon håller fast vid den blasfemiska åsikten att organistjobbet och kyrkan inte är annorlunda från vilket annat jobb och arbetsplats som helst. När hon som i trans börjar spela den konstiga orgelmusiken blir hon strax avbruten av prästen som skäller ut henne och hennes hädiska musik efter noter (heh…). Är hon helt utan vördnad för kyrka och kristendomen?! ”Then I feel sorry for you and your lack of soul. Without this awareness, you cannot be our organist”.

Men detta är som sagt inte den enda tolkning man kan göra av filmen. Finns det då något som den lyckas med för min del? För all del, stämningsmässigt klaffar det ändå ibland. Särskilt visuellt med gotiskt skuggade orgelpipor eller det övergivna tivoliområdet. Allra obehagligast var dock Marys granne John Linden som hela tiden kom med slippriga förslag och alltid försökte stå alldeles för nära en kvinna som han egentligen inte kände. Som den respektabla kvinna mrs. Thomas verkar vara känns det samtidigt högst osannolikt att hon skulle hyra ut sina två tomma rum till en singelman och en singelkvinna i ungefär samma ålder.

Nu beter Mary sig förvisso lite märkligt men samtidigt borde det inte finnas anledning för Linden att, så fort hon inte kastar sig i hans famn, bli sur och frustrerad samt kläcka ur sig något i stil med: ”What are you, afraid of men?!”

Jag kommer absolut inte att återbesöka Carnival of Souls men det känns bra att äntligen ha sett filmen som ”every horror fan must experience”.

En som (föga förvånande) lyckades hitta betydligt mer i Carnival of Souls att gilla är bloggaren Absurd Cinema, klicka här för att komma till hans text om filmen.