Klart bloggen bjuder på en svensk film på nationaldagen!

***

alt. titel: Sami Blood

Ingen kan beskylla det svenska folkhemmet för att ha varit särskilt logiskt i alla delar. Det var till att börja med ett samhällsbygge som skulle omfatta alla, men ändå inte. Irriterande nog fanns det ju i Sverige flera olika grupper människor som envist vägrade att inordna sig i tydligt avgränsade kategorier. De var vare sig verkstadsarbetare, hemmafruar eller direktörer. Inte heller hade de vare sig fasta adresser eller särskilt mycket egendom som kunde beskattas.

Så vad annat att göra än att hitta på en ny kategori? En som kunde definieras men där det absolut inte var tal om att omslutas av folkhemsfamnen på lika villkor. Till viss del underlättades utdefinieringen av det faktum att man kunde se dessa människor i ett slags romantiskt skimmer. De var ociviliserade, men det gjorde dem också lite spännande och romantiska. De blev ett bekvämt ”dem” att kontrastera mot det trygga ”vi”.

Men fullkomligt ociviliserade kunde samhällsbyggarna förstås inte tillåta Sveriges enda ursprungsbefolkning att bli. Därför startades nomadskolor dit barnen skickades för att lära sig svenska språket (”I det här klassrummet talar vi ett språk som alla förstår”) och namnet på universitetsbiblioteket i Uppsala. Allt i syfte att de sedan snällt skulle bege sig iväg ut på fjället igen och ta hand om sina renar. Vetenskapen hade ju bortom allt rimligt tvivel bevisat att dessa folkgrupper skulle gå under om man inte såg till att med kraft bevara deras kultur och traditioner.

Att då som Elle Merja längta efter den där civilisationen i Uppsala och att kunna bli lärarinna kan ju inte komma på tal. Elle Merja är ju förutbestämd av folkhemmet att ta över familjens renar och gå klädd i kolt hela livet.

I länder där det funnits en ursprungsbefolkning som varit svårare att tiga ihjäl har historier som den som berättas i Sameblod varit på tapeten ett bra tag. I viss mån har man kanske lyckats göra upp med ett skumraskigt förflutet och nationella trauman i form av förtryck och kolonialism. Att samer i många avseenden är den nordiska motsvarigheten till Amerikas indianer, Australiens aboriginer eller Nya Zeelands maorier har tagit lång tid på sig att få fäste i det allmänna medvetandet.

I detta mer övergripande perspektiv skiljer sig därmed Elle Merjas historia inte radikalt från andra om förtryckta kulturer. Om slitningen mellan att vilja vara stolt över det man fötts till och samtidigt medvetenheten om att den tillhörigheten inte är vatten värd i det samhälle som man förväntas leva och verka i.

Men Sameblod hade nog inte blivit så allmänt omtalad om det enbart varit en film med ett Budskap. Jag gnäller inte så sällan över filmer där det är helt uppenbart att den poäng regissör eller manusförfattare vill göra alldeles fått ta överhanden, må den sedan vara aldrig så välmenande. Genom att ta ned historien på Elle Marjas nivå och blanda upp samernas situation och behandling med hennes egna drömmar och förhoppningar har regissör och manusförfattare Amanda Kernell skapat en berättelse om en individ som tillåts vara tvehågsen och ambivalent. En flicka som både hatar och trängtar, både vet vad hon kan och är fylld av skam över vem hon är.

Då tänker jag främst på drömmen om Uppsala. Å ena sidan skulle man kunna se det som oerhört tragiskt att Elle Merja till nästan vilket pris som helst inte vill bli sedd som en ”lappjävel”. En representant för en ”primitiv” och lite pikant kultur som har sin givna plats i antropologernas kursböcker. Å andra sidan kan man se hennes längtan som något positivt eftersom hon också ser till att försöka uppfylla den. Varför skulle inte också en samisk flicka kunna få drömma om att bli lärarinna och läsa Edith Södergran?

De som i allt väsentligt bär filmen på sina axlar är Lene Cecilia Sparrok och Mia Erika Sparrok som spelar systrarna Elle Marja och Njenna. Det är särskilt deras insats, kärleksfulla samspel och genomträngande närvaro som gör att Sameblod sällan känns som en styltig kostymfilm utan som om Amanda Kernell bara riggat upp sina kameror och låtit dem rulla.

Samblod lyckas både berätta en historia och förmedla ett budskap samtidigt som den skapar ett påtagligt band mellan oss som tittar och Elle Merja. Det är inte en film som är bra för att vara svensk, den är viktigt för att den är svensk.

Annonser