Chance är en föräldralös kille som får en andra chans hos familjen Burnford. Hans tidigt grundande rädsla för att bli övergiven blir plågsam verklighet när familjen lämnar honom hos en god vän för att dra till San Fransisco där pappa Bob har fått ett nytt jobb. Men Chances kompis Shadow övertygar honom om att familjen inte alls är så nyckfull i sin kärlek, det har bara skett ett enkelt misstag. Om de kan ta sig tillbaka till familjens hus ska nog allt ordna sig igen.
Nå, det är kanske ingen större hemlighet att Chance och Shadow är hundar och att de tillsammans med katten Sassy måste ta sig igenom en respektabel del av Sierra Nevada-bergen för att hitta tillbaka hem. Under färden måste de ta sig an så väl forsar som pumor och björnar men om de bara håller ihop ska nog allt kunna ordna sig. I alla fall om man frågar Shadow som hela tiden är orubblig i sin tro på att hans husse Peter oroligt väntar på honom där hemma.
Homeward Bound är en remake på en version från 1963 vilken i sin tur bygger på en känd barnbok och jag undrar om inte manusförfattarna till Toy Story (bland andra ingen mindre än Joss Whedon) lät sig inspireras. För min del är det rätt uppenbart att Woody är en leksaksversion av Shadow, en trogen tjänare som är övertygad om att de måste finnas närvarande i sina herrars liv för att det ska kunna flyta på som det ska. Woody undrar vem som ska leka med Andy om han inte finns på plats, Shadow undrar vem som ska ligga på Peters säng.
Deras respektive följeslagare är dock inte särskilt lika, Chance är bara en lätt korkad och dumdristig unghund som utan större problem låter sig imponeras och inspireras av Shadows livsvisdomar. Det dröjer inte särskilt länge innan bulldogen förklarar den vitnosade golden retrivern som sitt livs förebild.
Med sig har jyckarna också den kaxiga Himalayaperserkatten Sassy men även om de tycker om varandra går det inte att komma ifrån att katter är från Venus och hundar från Mars. Cats rule and dogs drool (eller var det tvärtom?). Sassy kan liksom aldrig riktigt slå sig in mellan Chance och Shadows bromance och jag vet inte om det är att övertolka det faktum att Sassy ägs av flickan Hope medan jyckarna bägge tillhör familjens pojkar? Enligt Shadow är hunden också _man’s_ best friend och på engelska blir det på gränsen till problematiskt med repliker som ”to watch over man, to bark when he’s in danger, to run and play with him when he’s happy, to nuzzle him when he’s lonely”.
Människorna i den här filmen blir aldrig mer än halvtama birollsinnehavare även om det så klart är roligt att se Robert Hays i rollen som pappa Bob. Däremot förstår jag inte grejen med den amerikanska filmfascinationen över små gossar som hela tiden ska bära omkring på grodor i sina byxfickor. I Old Yeller var det Arliss och här är det Jamie. Ska det verkligen föreställa charmigt?!
Nej, huvudrollsinnehavarna är förstås djuren och deras respektive röster med Michael J. Fox i täten som Chance. Veteranen Don Ameche är Shadow och Sally Fields får vara Sassy (she sure is…). Att Fox är en oerhört duktig röstskådis är vid det här laget ingen hemlighet men Homeward Bound ser ut att ha varit hans första försök inom den branschen. Alla tre funkar mycket bra och så länge jyckarna och kissen är ute i naturen på egen hand tycker jag att deras samspel är toppklass. Att det hela blir väldigt antropomorfiskt får man ju liksom köpa redan innan man sätter sig ner med den här typen av film.
Då hade jag som föredetta hundägare betydligt svårare att acceptera att det inte verkade göras det minsta försök att ha lite pli på den rätt galne Chance så länge han befann sig inom familjens hank och stör. Att låta en hungrig unghund löpa helt fritt inne i ett rum där det står mat på lagom bakbenshöjd är inte särskilt smart, inte heller att släppa ut samma unghund helt fritt på en gård där det springer omkring både höns och andra djur.
Homeward Bound är en typisk Disneyfamiljefilm, lagom spännande, lagom rolig och rejält hjärteknipande. Just hjärteknipet brukar inte funka så bra för min del men eftersom det nu handlar om djur fick till och med jag lite gåshud när Chance och Shadow återförenas med Sassy ute i vildmarken. Animals FTW!
Rörliga bilder och tryckta ord 