Vad vore väl skräckgenren utan dubbelnaturen? Ett monster som ser ut som ett Vi men som egentligen är ett Dom? Men som Johan Hiltons Monster i garderoben visar är skräcken för dubbelnaturen något som inte bara är förbehållet fiktionens värld.

Hilton beskriver hur han själv under stora delar av sitt liv tvingades leva med den här dubbelheten, låtsas flörta med det motsatta könet samtidigt som han febrigt försökte komma underfund med varför han egentligen kände sig dragen till män. Då är det förstås inte så konstigt att han sökte bekräftelse och en identitet hos andra bögar, mer kända än honom själv. Utan att riktigt kunna förklara varför blir Hilton djupt fascinerad av skådespelaren Anthony Perkins. En man som, trots många roller inom både teater och film, aldrig kom att bli förknippad med så mycket annat än sin roll som Norman Bates i Hitchcocks klassiker Psycho. En man som både privat och professionellt alltså förkroppsligade den farliga dubbelheten.

Boken vill jonglera minst två olika skeenden, mot Perkins biografi speglas främst samhälleliga och psykologiska strömningar om den farliga homosexualiteten. Dessutom tryfferas Monster i garderoben av en mängd olika filmvetenskapliga teorier kring just Psycho och rollfiguren Norman Bates, mammas lille psykopat.

Alla de här tre delarna är intressanta och livfullt berättade, min största invändning är egentligen att de ibland inte hänger ihop. Det här gör korsklippningarna mellan exempelvis Anthony Perkins hemliv och den svenska Kejne-affären eller 20-tals-mördarna Leopold och Loeb något halsbrytande. Ibland kan jag också tycka att det inte är helt tydligt huruvida framförallt de psykologiska förklaringsmodellerna omfattar alla former av homosexualitet eller enbart den manliga.

Eftersom jag inte är riktigt lika trollbunden av personen eller skådespelaren Anthony Perkins som Hilton själv, blev det istället den historiska bakgrunden till homosexualiteten som gjorde starkast intryck på mig. Det är (som vanligt) en surrealistisk känsla att läsa hur aktade vetenskapsmän för inte så väldigt länge sedan krängde sina teorier till ut och in-vända kringlor för att bortom allt rimligt tvivel ”bevisa” att homosexualitet (gärna hopklumpat med andra former av sexuellt avvikande beteenden som pedofili eller nekrofili) var farligt eller något som man kunde ”bota” och ”återanpassa”.

Inte sällan fanns det en antingen allt för närvarande moder med i mixen. Var det inte det som var fel kanske hon istället hade varit allt för frånvarande. Det viktiga verkar vara att hitta ett sätt att skuldbelägga mammamonstret oavsett hur hon hanterade uppfostringen av sina söner. Den eviga frågan tycks nästan kunna formuleras: blir den psykiskt sjuke och mammadominerade mannen bög eller blir den mammadominerade bögen per automatik psykiskt sjuk? En nöjd och tillfreds bög var tydligen ett allt för osannolikt koncept.

Men visst, hur lätt var det att bli nöjd och tillfreds när stora delar av USA på 50-talet inte bara var som förhäxade av the red scare utan också av the lavender scare? På något märkligt sätt blev dessa rädslor hoptvinnade till att utgöra en dubbelt skräckinjagande konspiration mot the american way.

När Anthony Perkins som genom ett mirakel plockas upp på ett för den tiden förvånansvärt exklusivt kontrakt med Paramount ingår det i yrket att spela en roll i princip dygnet runt. Antingen framför filmkameran eller den rovgiriga skvallerpressens. Skådespelare som inte levde upp till den bild som utmålades av dem från bolagens sida kunde bli stämda för kontraktsbrott.

Monster i garderoben var nominerad till Augustpriset 2015 och utan att ha läst konkurrensen kan jag nog tycka att det är befogat. Inte främst för de biografiska bitarna, där Hilton ibland kan framstå som lite väl tjenis med sin ”Tony”, utan för den historiska beskrivningen av den homosexuella utsattheten.

Annonser