Footloose (1984)

Det är knappast någon större hemlighet att musik gör stor skillnad för hur man uppfattar en film. Detsamma gäller filmens själva upptakt. Så när Kenny Loggins drar igång med ”Now I gotta cut loose, footloose!” och förtexterna (adekvat 80-tals-bulliga) börjar rulla framför en massa dansanta fötter signalerar Footloose rätt tydligt att detta inte kommer att bli en film som slutar i gråt och tandagnisslan.

Men det är klart att allt inte går som en dans på rosor (heh…). Till den lilla inskränkta amerikanska småstaden kommer Ren tillsammans med sin mamma, rakt från storstads-Chicago. Det säger sig själv att det blir lite kulturkrockar mellan den självsäkre tonåringen och lantiskidsen. Men det stora problemet med Bomont är att staden sitter fast i ett extremkristet skruvstäd.

Alla former av dans och otrevlig rock ’n roll-musik är förbjudna och man vill rensa ut hemskheter som Kurt Vonnegut från biblioteket. Bland de främsta förespråkarna för denna ordning är förstås pastorn Shaw Moore som gillar att hålla långa och svavelosande predikningar. Lite jobbigt då att dottern Ariel är en av de mest uppstudsiga och upproriska eleverna i stadens high school. Innan Ren kom, vill säga.

Jag är van att tänka på ungdomsfilmer i allmänhet och ungdomsfilmer från 80-talet i synnerhet som stöpta i en och samma mall. På något sätt hamnade även Footloose i det facket men vid den här omtitten insåg jag att det faktiskt var dags att backa en smula och ge filmen lite cred.

För visst, i många avseenden är Footloose en klassisk ungdomsfilm. Ren är nykomlingen som måste springa sitt hinderlopp innan han i slutänden står som vinnare och med kärleken på sin sida. Men samtidigt är det flera delar i filmen som gör att den kanske ändå är värd sin klassikerstatus.

Till att börja med Kevin Bacon som Ren (här snackar vi ultimat ”First Degree of Kevin Bacon”!). Ok att man inte accepterar att han skulle platsa på en high school med sina 26 år men eftersom motspelerskan Lori Singer faktiskt är ett år äldre blir det ändå relativt följdriktigt. Han känns som en lite ovanlig filmtonåring i det att han förvisso är osannolikt självsäker i attityden mot både vuxna och jämnåriga men samtidigt ingen aggressiv bråkstake. Han går inte omkring och muckar med folk dagarna i ända.

Ytterligare ett symptom på den attityden tolkar jag det faktum att han inte är vare sig baseball- eller footballspelare, utan gymnast. Han kan tänka sig att spela enligt reglerna så länge reglerna är vettiga. Han är också mogen nog att inse att det enda sättet att vinna är att göra det inom systemet. Därför går vägen till en dans inom Bomonts hank och stör via ett passionerat tal inför stadens formella kommitté som kan bestämma över sådana.

Hans motspelerska är som sagt Lori Singer i form av prästdottern Ariel. Med alla lovestory-of-the-century i ryggen (Twilight, I’m looking at you…) känns det rätt befriande att Footloose aldrig förlorar sitt huvudfokus på det som spelar någon roll: dansen och friheten. Relationen mellan Ren och Ariel är alltså förhållandevis oproblematisk. Tack vare att vi får se hur Ariel kämpar med känslorna inför sin egen far finns det också en trovärdig grund mellan henne och Ren. Deras relation handlar om mer än att de “bara” Älskar Varandra. Vi får en anledning att hänga upp den på, något mer än enbart ett känslomässigt utbyte.

John Lithgow är också en mycket bra prästfar, en roll som det hade varit alltför lätt att göra till en ren superskurk som måste kväsas och förödmjukas på slutet för att segern ska vara total för tonåringarna. Tänk er en slutscen när han fått en hink vatten över sig eller blivit äggad eller något i den stilen och alla skrattar. Men Footloose bjuder på fler nyanser och Shaw Moore får faktiskt bli en man som kan inse ”the error of his ways”. Understödd då av hustrun Dianne Wiest. Allteftersom historien utvecklar sig får vi som tittare mer och mer insikt i och sympati för även deras relation.

Det som jag höjer på ögonbrynen åt är däremot det självklara sätt på vilket man lite nu och då ser många av ungdomarna med en ölflaska i näven och en cigg mellan läpparna. Det har nog hänt en del på den fronten ändå mellan 1984 och 2017. I den mån det finns en slutgiltig seger för Ren (utöver Dansen och Kärleken) känns även den lite off eftersom det handlar om att han till synes rätt brutalt får knocka sin främste antagonist till applåder och jubel från bland andra Ariel. Den typen av hyllande av det rena knytnävsslagsmålet för att hävda sin sak känns till och med ännu mer ålderstiget än öl och cigg.

Ett trevligt och dansant återbesök med andra ord. Footloose är långtifrån något mästerverk och Kevin Bacons klassiska dansscen känns mest som om filmteamet bestämt sig för att ta en paus och klämma in en slumpartad musikvideo. Men den har ändå tillräckligt mycket som talar för sig i både prestationer, historia, relationer och, inte minst, musik för att förtjäna en titt lite nu och då.

Annons