Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales (2017)

alt. titel: Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge, Pirates of the Caribbean 5

Disney fortsätter att försöka krama de sista blodsdropparna ur sin pirat-franchise. Detta trots att den i allt väsentligt gick under av skörbjugg eller någon annan sådan där härlig bristsjukdom som ett havslevande liv bjuder på redan i uppföljaren Dead Man’s Chest.

Då hade man i alla fall helt fantastisk CGI på Bill Nighys Davy Jones samt den förbittrade amiralen Jack Norrington som bjöd på lite humor. Plus en film som kom bara tre år efter sin föregångare istället för sex som i fallet On Stranger Tides (2011) och Dead Men Tell No Tales (2017). Det är sannolikt talande att det verkar som om det enda som fick filmuslingen gjord överhuvudtaget var att Australien erbjöd stackars fattiglapps-Disney rejäla skattelättnader mot att spela in filmen där. Kanske var även unge aussie-skådisen Brenton Thwaites en del av avtalet?

Det torde vara ett tecken så gott som något att Disney försökte dumpa trista kärleksparet Will Turner och Elizabeth Swann i On Stranger Tides i ett försök att omskapa filmserien. När det inte gick särskilt bra går man här tillbaka till några slags anemiska filmrötter (ärligt talat har Marvel höjt den ribban till astronomiska nivåer. Sucks to be you, alla andra filmserier!) och återkallar Will och Elizabeth inte bara en, utan två gånger. Hängslen och livrem. Varför lita på att publiken ska kunna ha lite egen fantasi när Disney finns? Disney, the supplier of your imagination since 1937!

Brenton Thwaites spelar här Henry Turner som inleder ett motvilligt partnerskap med vetenskapskvinnan och astronomen (en läggning som renderar i ständiga anklagelser om häxeri) Carina Smyth, porträtterad av Kaya Scodelario. Men vänta nu, säger ni, ett välbekant efternamn?! Japp, Henry är ingen mindre än Will och Elizabeths son vilken ägnat hela livet åt att undersöka havets hemligheter för att försöka befria sin far från Den flygande holländarens förbannelse.

Skillnaden mellan Henry och Carinas förhållande i Dead Men… samt Will och Elizabeths förhållande i The Curse of the Black Pearl är icke-existerande, de är i princip karbonkopior av varandra. Men i ett desperat försök att få oss i publiken att inte ana denna känslomässiga konspiration låter manuset Carina cirkus två sekunder efter att hon dykt upp framför kameran deklarera att hennes livs mission är att hitta sin okände fader. Sannolikt är han en genialisk vetenskapsman eftersom han efterlämnade en dagbok från Galileo Galilei åt sin dotter. En ytterligare bit in i filmen blir manuset uppenbarligen ändå lite osäker på att vi i publiken verkligen fattat galoppen så för säkerhets skull får Henry uttryckligen påpeka det märkliga i att just han och Carina har träffat varandra, två faderlösa på jakt efter sina dagars upphov på de sju haven.

Alltnog, Henry har kommit på att det enda som kan lösa Wills förbannelse är Poseidons treudd. Men för att hitta den måste man hitta och följa en karta som ingen kan läsa. Ingen man, märk väl, vilket ger Carina ett Eowyn-moment när hon i ljuset av en blodsmåne lyckas dechiffrera stjärnpusslet i dagboken.

Meeeeen, givetvis är det fler som vill åt denna famösa treudd vilken vi inte hört ett ljud om i de tidigare fyra filmerna men som likväl nu verkar vara lika välkänd i piratvärlden som det faktum att det är roligt med tjocka och fula kvinnor som vill gifta sig med Jack Sparrow.

Jack har det i sin tur lite tufft eftersom han är förföljd av den maniske (för att inte tala om odöde) kaptenen Armando Salazar. Treudden skulle innebära ett slut på förbannelsen som renderat honom och hans besättning till några slags flytande och efemära askspöken (skyll inte på mig för att det är jäkligt oklart hur detta hänger ihop i filmen!). Anledningen till att Salazar förföljer Jack är att han var den Moby Dick som lockade Salazars Ahab in i förbannelsen till att börja med (kanske, typ, något i den stilen, tror jag…).

Och inte är det slut med aktörerna där, uppenbarligen finns det något slags credo i Pirates-serien att den engelska flottan alltid måste vara inblandad. Därför får vi också ett gäng fullkomligt anonyma sjöofficerer som vill använda treudden till att säkra Englands strupgrepp om världsordningen. Någonstans på vägen försvinner de dock utan att man vare sig märker det eller bryr sig.

Det finns många problem med Dead Men… Titeln har till exempel ingen som helst mening eftersom Salazar inte gör så jäkla mycket annat än snackar och andas som Darth Vader. Hur Javier Bardem blev inblandad i den här soppan är en historia som jag gärna skulle vilja höra. Eventuellt verkar det som om filmen skulle kunna ha inneburit en gratissemester för honom och frugan Penelope Cruz som ju var med in On Stranger…

Historien är både luddig och övertydlig (en prestation i sig) och helt utan grund i någon av de tidigare filmerna. Försöken att ge den denna grund resulterar i en hiskelig animerad ung version av Johnny Depp, vilken i och för sig är mer skrämmande än Salazar och alla hans pirater sammantaget. CGI:n är generellt felfri i sig men avger den där icke-substantiella känslan som gör att det aldrig känns på riktigt ändå.

Men det stora problemet är förstås att filmen (förbannelser, en kaxig kvinnlig rollfigur och odöda hajar till trots) är ruggigt trist. En bättre och mer korrekt titel skulle ha varit Dead Films Tell No Tales för den här historien var inte underhållande på någon fläck. Och det är väl för mycket att hoppas på att titelns historier som inte berättas av döda män skulle signalera att Disney nu är redo att en gång för alla placera Jack Sparrow i en havstulpanbeströdd grav?

Vill ni ha mer vänligt inställda synpunkter behöver ni bara vänta en dag och besöka Fiffis filmtajm på lördag. Jag kan lova närmast diametrala åsikter jämfört med mina. En som håller med är däremot Movies-Noir. Filmparadiset landar i sin tur någonstans i mitten.

Annons