The Changeling (1980)

alt. titel: Hämnd ur det förflutna

Changeling översätts på svenska närmast till en ”bortbyting”, en trollunge som lags i vaggan för att göra livet surt för sina stackars mänskliga föräldrar. De flesta har väl någon gång läst (frivilligt eller inte) Selma Lagerlöfs sedelärande novell om hur det är viktigt att vara snäll till och med mot en trollunge eftersom man aldrig vet vem som får betala priset för den behandlingen.

Är det då en trollunge som den sörjande John Russell fått in i sitt ståtliga Seattle-hus? Mja, till att börja med finns det anledning att fråga sig om Russell fått in något alls i huset eller om det snarare är i hans egen skalle som det röjer runt. Det har gått knappt fyra månader sedan han tvingades titta på medan hans hustru och dotter mejades ned av en lastbil, så det skulle inte vara särskilt konstigt om hans mentala status är lite rubbad.

Och även om det skulle vara så att John inte inbillar sig alla konstigheter som börjar hända i huset är det nog mer sannolikt att de beror på något som fanns där redan när han flyttade in. Tillsammans med den hjälpsamma Claire Norman som arbetar på Seattles Historical Society (vilken också hyr ut huset till Russell) försöker de snoka rätt på mer om husets historia. Men alla är inte så pigga på den typen av rotande.

Jag har länge varit nyfiken på The Changeling, en film som inte sällan framhålls som en av skräckgenrens dolda juveler. Till att börja med ska man dock vara på det klara med att detta är en spök-haunted house-historia, en subgenre som i sig självt sällan blir särskilt läskig för min del. Kollegan Filmitch har sett den och naglar med ett ord fast även min känsla inför inte bara The Changeling, utan många hemsökelsefilmer: mysryslig.

Till saken hör dock att The Changeling fick följa direkt på den äldre The Innocents och i jämförelse med den svartvita hemsökelsen blev den yngre filmen kanske till och med bättre i mina ögon än vad den förtjänar. Men på det hela taget arbetar regissören Peter Medak (annars kanske mest känd för 90-talaren Romeo Is Bleeding?) på i ett avvägt tempo med allt eskalerande konstigheter och ledtrådar till mysteriet som göms i det gamla huset. Särskilt väl tycker jag att den febriga intensiteten i seansscenen funkade.

Bildmässigt kan jag inte låta bli att bli påmind om både Rosemary’s Baby och The Shining. Huset för dagen är förvisso större än Guy och Rosemarys New York-lägga men givetvis inte på långt när lika enormt som Overlook. Kameran fångar upp en rymd som speglas riktigt bra i klaustrofobin i det lilla dammiga och spindevävsbemängda vindsrummet. Huset är också tillräckligt stort för att möjliggöra en hel del kameraåkningar förbi mörka träpaneler och brokadsoffor (en inredningsstil som gör att den lilla Marc Chagall-postern vid Russells piano sticker ut en aning, för att uttrycka det milt).

John Russell spelas av George C. Scott och han gör en respektabel insats. Värt att uppmärksamma är kanske också det faktum att den sköna miss Norman spelas av en viss Trish Van Devere som gift sig med Scott bara ett år tidigare. De har kanske inte så mycket glödande sexuell spänning sinsemellan men å andra sidan en trevligt avslappnad kamratlighet. Sedan ska man kanske inte fundera allt för mycket på hur det kommer sig att hon relativt omedelbart tycks attraherad av den 14 år äldre nyblivne änklingen. Eller varför hon ger sig ut i skogen och rider iförd en snitsigt figursydd kavaj och plommonstop.

The Changeling var en rätt trivsam bekantskap som för all del skulle kunna förtjäna lite mer av rampljuset än den har i nuläget. Samtidigt ska man vara medveten om att 1980 var året då vi också fick bland andra Cannibal Holocaust, City of the Living Dead, Friday the 13th och The Shining. Så det är lite trängsel i det där rampljuset.

7 reaktioner till “The Changeling (1980)”

  1. Jag har recenserat den. För mig är det en fin film som har det där sammanvävda som fångar mig in i miljön och stämningen på ett genuint sätt – drömskt nära, närapå, som cirkus 97 procent av genrens filmer annars missar helt. George C Scott ger genuin tyngd åt centralkaraktären. Välförtjänt omnämnd tillsammans med The Shining och Rosemary’s Baby.

  2. Absolut, filmens styrka är Scott och stämningen i huset. Själva upplösningen av historien lämnar dock en del övrigt att önska för min del.

  3. Kan hålla med lite om upplösningen. Den är inte lika stark som det övriga, helt enligt trenden för flera bra slowburners. Uppbyggnad framför upplösning.

  4. Och där tycker vi ju olika, så jag väljer nog att inte se Rosemary’s baby om och om igen 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: