Old Yeller (1957)

alt. titel: Old Yeller klarar allt

Old Yeller was a fighter/A rootin’, tootin’ fighter/Old Yeller/Best doggone dog in the west

Återigen var det dags att ta sig an en av de där filmerna som är så vanligt förekommande i amerikansk popkultur att det känns som om man redan sett dem.

Familjen Coates har det inte för fett på sin lilla farm i Texas vildmark. För att skrapa ihop lite ”ready cash” måste pappa Jim lämna sin familj i några månader. Men ingen fara på taket, medan han är borta är storebror Travis ”the man of the house”, en uppgift som han tar på allra största allvar. Därför ser han inte med allt för blida ögon på den gula byrackan som smyger omkring och inte bara skrämmer mulan Jumper utan också stjäl mat.

Men lillebror Arliss önskar sig en egen hund över allt annat och kloka mamma Katie vet hur viktigt det är för en pojke att få ha en egen jycke. Så Old Yeller får stanna och de dröjer inte länge förrän den modiga hunden bevisat sitt värde så pass att till och med Travis måste ge med sig. Faktum är att Travis snart inte kan utföra sina sysslor utan Old Yellers hjälp, till exempel när de ska jaga vildsvin. Men i trakten härjar den fruktade vattuskräcken och visst kan väl även grisar få rabies?

Som sagt, en amerikansk klassiker och det sägs att “you would be hard-pressed to find someone who did not know the story of Old Yeller, some who didn’t enjoy it or someone who didn’t cry”. Att filmen slutar olyckligt är därmed betydligt mer välkänt än själva historien om hur den lilla familjen försöker överleva utan pappa Jims trygga närvaro.

Jag kan förstå att filmen har fått den kultstatusen. Det är egentligen en klassisk coming-of-age-historia där Travis i ett avslutande samtal med sin kloka pappa får lära sig att livet kan suga ibland men att man inte kan ge upp för det. ”U can’t bustin’ up the good parts by frettin’ over the bad.” Och att det ibland kan vara bättre att ha det man behöver (en hund) istället för det man vill ha (en häst).

Även miljön är som klippt och skuren för amerikaner som ju älskar sina frontier-historier (men låter det typiska Texas-lingot lika krystat för amerikaner som när vi tittar på Ronja Rövardotter?). Familjen är helt självförsörjande och med skogarna fulla av bytesdjur behöver de aldrig gå hungriga. Eftersom detta är en familjefilm från Disney har vi också lite comic relief (förutom det som Old Yeller själv bjuder på förstås)  från den late grannen Mr. Searcy samt en hel del idylliska naturscenerier med roliga ekorrar och vackra hjortar (som Travis i och för sig skjuter utan pardon. A man’s gotta do what a man’s gotta do…).

Det man som nutida tittare reagerar på är förstås hur pass mycket som förändrats när det kommer till att filma djur. Hanteringen av så väl björnungar som griskultingar och hundvalpar lämnar minst sagt en hel del övrigt att önska. Slagsmålen mellan Old Yeller och hans antagonister ser lite för verkliga ut för att kännas helt bekväma och man undrar hur många harar som fick hjärtsnörp för att kunna spela in den ”lustiga” scenen där Old Yeller jagar ut en liten stackare från sitt gömställe.

Filmen är för all del charmig även om Kevin Corcoran i rollen som Arliss utan problem skulle kunna kvala in på en ”vidrigaste barn på film”-lista. Han ska vara en härlig liten rackarunge med fickorna fulla av ödlor och grodor (till hans mammas stora förtvivlan) men framstår inte sällan som en djävulens avkomma som kastar sten på alla som han upplever som ett hot mot Old Yeller. Och det är inga små stenar heller…

Rent filmhistoriskt var det också intressant att läsa sig till den tragiska historien om Tommy Kirk som spelar Travis. Han var tydligen omåttligt poppis som barn- och ungdomsskådis under 50- och 60-talen men vid Disneybolaget gick det inte an att tillhöra lavendelgardet. Företaget gjorde sig därför av med med den unge mannen och trots att Kirk fick jobb vid andra bolag fick han så småningom också problem med droger.

Mot alla odds lyckades han vända livet på rätt köl igen men det dröjde ända till 1973 innan han kom ut offentligt. Vill man bli riktigt psykologisk skulle man kanske kunna dra iväg någon vild tolkning om den vilt morrande hunden i skjulet som den instängda homosexualiteten, vilken Travis själv måste ta ansvar för att avliva för att bli en Riktig Man.

Japp, en klassiker som kanske inte riiiiktigt slog an samma toner hos mig som hela den amerikanska kontinenten om man ska tro utsagorna (100% på Rotten Tomatoes). Lite för stereotyp och märkt av sin tid för att vara en toppfilm.