The Handmaid’s Tale (1985)

TV-serien The Handmaid’s Tale hade premiär 26 april i år och har fått stående ovationer. Som av en händelse var det inte länge sedan jag läste boken den byggde på.

***

I en okänd framtid har åtminstone delar av den amerikanska östkusten förvandlats till en teokratisk diktatur. Det är en förvandling som blir plågsamt uppenbar i backspegeln men som skedde så gradvis att ingen egentligen kom sig för att försöka stoppa utvecklingen. Till en början skrattade många åt de fåniga idéerna, så långt ifrån det moderna och frigjorda samhälle man lyckats skapa.

Men allt eftersom blev inskränkningarna och lagändringarna fler och fler, tills det en dag inte bara blivit svårt, utan rentav farligt, att inte rätta sig efter dem. Med Gud som alibi är republiken Gilead i sanning en kvinnocentrerad värld men sannolikt inte på det sätt som man som kvinna skulle önska sig.

Vår ledsagare är kvinnan som kallas Offred. Hon beskriver ett samhälle där kvinnokroppen i allt väsentligt blivit statens egendom. Av olika anledningar har mänskligheten i Gilead fått svårt att föröka sig och lagen dikterar att problemet bara kan ligga hos ett av de två könen.

Bevisligt fertila kvinnor (handmaids) skeppas därför runt till olika dignitärer för att kunna ge dem och deras hustrur barn. Hustrurnas enda roll är i sin tur att vara ornamentala och värdiga partners samt uppfostrare av de barn som kommer dem till del. Att det absolut inte kan vara de manliga dignitärerna själva som har repoduktionsproblem tycks mer eller mindre vara inskrivet i lagen – om en handmaid varit tillräckligt länge i ett hushåll utan barnalstrande kommer en ny i hennes ställe. Deras namn kommer sig av förnamnet på den man vars hustru de för tillfället tjänar, ”Of Fred” till exempel. En ny man innebär ett nytt namn och de har alltså inte ens det individuella kännemärket av ett eget namn att hålla sig till.

Samtidigt är det en socialt avundsvärd position, de förväntas inte göra så mycket mer än ta hand om sig själva och sin kropp för att vara i reproduktivt topptrim. I de ledande hushållen finns många kvinnor för att utföra kvinnosysslor, män av enklare klass får oftast bara hålla till godo med en ”econowife” som förväntas sköta allt.

The Handmaid’s Tale var min första bok av kanadensiskan Margaret Atwood och jag måste säga att den definitivt gav mersmak. Både för sitt sätt att beskriva hur lömskt (för att inte säga obehagligt välbekant) den nya världsordningen etableras och inom ramen för sin historia framföra flera tänkvärda iakttagelser.

Till exempel hur begränsande klädsel kan vara. Handmaids förväntas gå klädda i klänningar som skyler deras kroppar från andras blickar under de få timmar de får vistas utanför sin herres hus. De måste också ha på sig hattar med vida brätten som effektiv begränsar deras synfält till en liten plätt rakt fram. Och trots att Offred är tillräckligt gammal för att minnas en friare tid, innan Gilead, när kvinnor kunde gå klädda i vad som föll dem in har hon med tiden blivit så pass indoktrinerad att hon förfasar sig över lättklädda turister.

Just skillnaden mellan världen före och efter Gilead uttrycks oerhört tilltalande i de kontrasterande uttrycken ”freedom to” och ”freedom from”. Innan Gilead, i den ”vanliga” världen, var det inte minst för kvinnor viktigt med frihet att kunna göra saker. Att kunna utbilda sig, ha flera olika män, att förtjäna sina egna pengar, att göra abort. Nu har den friheten istället förvandlats till en massa olika omständigheter och situationer som kvinnor helst av allt vill slippa.

På samma sätt använder Atwood skillnaderna mellan då och nu för att kunna sätta fingret på i hur hög utsträckning saker och ting som vi tar för givna egentligen är socialt betingade, beroende på omständigheter och den rådande kulturen. Med starka begränsningar av det tryckta ordet och inget egentligt utbildningsväsende att tala om (inte för kvinnor i alla fall) blir en sådan sak som ett parti Alfapet till något kittlande och förbjudet. Något som lockar och har större attraktionskraft än den sexualakt som förvandlats till ett socialt kontrakt och en samhällelig plikt.

Som ramverk finns en historia som känns igen från andra diktaturskildringar – en motståndsrörelse och idoga försök att komma undan med förbjudna handlingar och tankar. Men jag uppfattar att själva poängen egentligen är att beskriva kulturen Gilead och hur den kunde komma till stånd från en för oss ”normal” situation. Båda delarna är intressanta, den förra spännande och den senare oroväckande och isande. Lägg därtill ett otroligt underhållande metaslut som blir både en drift med och svidande kritisk av en distanserad akademisk kultur och det kan inte bli så mycket annat än bra. Mer Atwood, tack!

Annons