När man ser en film som är så pass dålig som Dog Eat Dog men som samtidigt är gjord av någon som är en så pass van filmmakare som Paul Schrader blir man så klart nyfiken. När jag började läsa på om denne Schrader insåg jag att jag egentligen inte alls var särskilt bekant med hans filmografi som regissör. I en slump som kan tolkas som Ödet hade jag American Gigolo ståendes osedd i hyllan. Nu skulle det bli ändring på det.

Innan Richard Gere blev affärsmagnaten Edward Lewis som köpte sex sällskap av Julia Roberts var han Julian Kay, den manliga horan som sålde sex till äldre kvinnor. När vi träffar Julian leker livet även om risken för att inte längre vara attraktiv för sina kunder ständigt lurar vid horisonten. Julian föredrar att inte tänka på saken och varför skulle han det?

Han vet att klä och föra sig på såväl tjusiga restauranger som högklassiga country clubs. Hans lägenhet är fylld med antikviteter, konst, en sådan där dyr racercykel som ser ut att vara gjord av gem och en full uppsättning golfklubbor. Han kör en svartglänsade merca, givetvis en cab. Ännu viktiga är att han inte ägs av någon. Han är så pass framgångsrik att han kan ställa krav hos arbetsgivaren Anne och känner sig så pass trygg att han kan frilansa hos den lite mindre nogräknade hallicken Joey.

Men så möter Julian den uttråkade och halvt deprimerade senatorshustrun Michelle som lovat sig själv att hon inte ska skada sin makes politiska karriär genom att lämna honom trots att det tycks vara vad hon själv allra helst skulle vilja. Hon blir först fascinerad av Julians ”yrke” men snart förstår man att förhållandet blivit till något mer för dem bägge.

Ungefär samtidigt börjar dock polisen ställa obehagliga frågor till Julian eftersom den kvinna som Joey hookade upp honom med brutalt har mördats. Julian tvingas snart inse exakt hur bräcklig hans livssituation egentligen är. Han lider knappast brist på fiender i form av hämndlystna äkta makar. En sådan enkel sak som ett alibi är plötsligt inte så enkelt när det kräver att en välbärgad kvinna ska erkänna att hon varit otrogen med en välkänd manlig prostituerad. Polisens nät dras åt hårdare och hårdare medan Julian blir mer och mer paranoid. Vem kan vara ute efter att sätta dit honom?

Ok, så om vi nu ska jämföra med Dog Eat Dog (även om det skiljer 36 år och en manusförfattare mellan filmerna)… Antingen har Schrader blivit avsevärt sämre som regissör eller också har han blivit så avancerad att jag inte ens kan börja fatta nivån. Dog Eat Dog framstod för mig som en ohelig visuell och historiemässig röra, med en massa överdrivet grafiskt våld som eventuellt skulle tjäna ett humoristiskt syfte men som inte var särskilt roligt.

American Gigolo har däremot ett bildspråk som jag fattar, en utveckling som kanske inte är så subtil men som jag ändå kan uppskatta och en dialog som gör de olika rollfigurerna och deras respektive relationer intressanta. Från det ögonblick när Richard Geres Julian själv börjar bli allvarligt oroad över indicierna som hopas över honom blir det dessutom riktigt spännande.

Jag gillar hur den inledande bilscenens sorglöshet kontrasteras i allt när Gere lite senare desperat kuskar runt i jakt på någon som kan hjälpa honom ur knipan. Dag har blivit till neonförgiftad natt, det öppna kustlandskapet förbytts i sjaskiga gatuscener, kostymen blivit till jeans (utan pressveck!) och skjorta, hans vårdade yttre är skäggstubbigt och jagat. Till och med den svartglänsade mercan är komprometterad och han har tvingats hyra en sunkigt senapsgul småbil istället.

Dessutom vilar det en intressant genusmässig ambivalens över hela filmen. Gere hävdar bestämt inför Joey att han inte servar manliga kunder. Han ser sitt jobb i termer av att ge kvinnor, vars sexuella behov länge nonchalerats, lite njutning. Han gör alltså dem en tjänst istället för att de betalar honom för att ställa upp på deras villkor.

Samtidigt poserar han nöjt och nästintill naken framför spegeln, lägger mycket tid på att välja sina utstyrslar och, lets’ face it, lever på att hålla sina kunder på gott humör genom att ge dem vad de vill ha. Han är bra på det han gör, ett faktum som fyller honom med både tillfredställelse, stolthet, självömkan, avsky och rädsla för vad som kommer att hända när han slutar vara bra på det. Och hur ska man tolka avslutningen, om inte att han är den ångerfulla horan Maria Magdalena som knäböjer inför sin frälsare?

Annonser