alt. titel: Klippet

Kom igen, erkänn. Visst rycker det lite i köp-baugetten när du ser de där röda prislapparna och stora REA-skyltarna? Större delen av mänskligheten tycks fysiskt oförmögen att motstå ett ”bra köp”. Att man oftast får betala det där braiga köpet i någon annan ände tänker man kanske inte alltid på, i all synnerhet om priset kan bäras av någon annan. Varför blir det annars rusning efter de där snorbilliga julskinkorna som varken är närproducerade eller KRAV-märkta?

I butikerna hos den Lidl-liknande kedjan Discount är det allt som oftast personalen som får betala det där priset för kundernas röda lappar. Självbetjäningskassorna kan verka både spännande och roliga för kunderna men innebär i praktiken att anställda får gå. Ledningen driver på dem med ständiga uppmaningar om vikten av att alltid le (personalutrymmena är tapetserade med bilder på en banan och ordern ”Souriez!”) och väktare som medelst tidtagarur ständigt håller koll på arbetstakten (2 minuter per kund är alldeles för länge, din kollega klarar det på 1 minut och 45 sekunder. Max 75 sekunder för toabesök) samt tillhandahåller obligatorisk muddring efter varje arbetsdag. Nya arbetsvästar lämnas inte ut för att man vill att de anställda ska se fashionabla ut utan för att de gamla hade fickor, vilka ansågs utgöra en allt för stark lockelse att stoppa fulla med stulna varor.

Och visst blir all denna övervakning en självuppfyllande profetia. Ett antal av de anställda kommer under några sena festtimmar på hur de skulle kunna tjäna tillbaka lite av all den där tiden och mödan som de gett till det otacksamma företaget. Istället för att kasta utgången mat och kantstötta burkar är det väl mycket bättre att lassa bilen full och sälja det ännu billigare till de som verkligen kan behöva ett ”bra köp”?

Discount får mig ofelbart att tänka på en av 2014 års bättre filmer, Dardenne-brödernas Deux jours, une nuit. Även den här gången möter vi ett Europa i den ekonomiska krisens spår men med en avgjort tydligare komisk ton. Denna senare film lyckas fint med att balansera humorn med en rejäl dosis kritik mot företagets kallhamrade storkapitalistism och en knivsudd anspänning eftersom det dessutom förekommer ett antal heist-liknande situationer. Kritiken kan knappast kallas subtil. De anställda, alla i större eller mindre ekonomiska trångmål, tvingas trampa sönder utgången men fullt ätbar mat och för säkerhets skull dränka in det resulterande moset med något slags gift.

Men inom filmens ram tycker jag att upplägget funkar. Man kan säkert hävda att Discount gör det enkelt för sig, att den inte tar in alla faktorer av det som är en global ekonomi och nutida reglementen för vad som får och inte får göras med mat som passerat bäst före-datum. Men eftersom jag själv inte är mer insatt än att jag också funderat över varför man inte borde kunna använda sådana varor är det inget jag ifrågasätter.

Särskilt inte som handlingen faktiskt också gör rum för en tillräcklig inblick i den lokala chefen Sofia Benhaouis liv för att vi ska förstå att hon är långt ifrån en ond människa som njuter av att hunsa folk. Hon sitter kanske inte i samma ekonomiska situation som sina anställda men kläms å andra sidan mellan dem och ledningen ytterligare ett snäpp upp i hackordningen. För att inte tala om hur hon kläms på hemmafronten av moderns krav på att hon ska gifta sig med en rejäl muslimsk man.

Det är lätt att tycka om Discounts Robin Hood-upprorshistoria och ställa sig på den lilla människans sida mot det anonyma storföretaget vars anställda blir mer och mer robotlika ju högre upp i hierarkin de befinner sig. Inte heller här är filmen särskilt subtil – i snabbköpsbutiken finns bara girigt egoistiska kunder och rädda anställda medan solidariteten härskar enväldigt i de anställdas egen butik. Men ibland kan det kännas lite förtröstansfullt att se en film som hyser en viss förhoppning om människors förmåga att ställa upp och hjälpa varandra, även om den må vara förljugen.

Annonser